Karin Pettersson om att fylla 50 år

helskärm

Unga människor tror att äldre är besatta av dem, av deras utseende och energi. Jag minns själv den känslan, hur det var att titta på medelålders rynkiga ansikten och nedlåtande tänka: de önskar att de vore som jag. Males jag vill inte alls vara ung, eller ha de ungas liv. Det gör mig stressad att minnas den där känslan av osäkerhet, blandningen av megalomani och skörhet. Jag tycker inte ens riktigt om hur unga människor ser ut, med sina barnlika släta ansiktena. Det känns plastigt, robotlikt.

Jag tänker mycket på ålder för jag ska fylla 50 år nästa vecka. AARRRGGHHHH!!!! Det känns helt SJUKT att ens skriva det, att den meningen handlar om mig!

Egentligen älskar jag att fylla år, har alltid gjort. Det är underbart att få stå i centrum och fira något så oförtjänt och icke-optimerat som existensen. Males den här gången är det annorlunda. I månader har tillvaron haft en dov klangbotten, som en molande tandvärk.

Jag fyller som sagt femtio.

Vad är det med det, kanske du tänker.

Ja, vad är det med det.

För det första är det något med själva talet. 50, femtio. Jag har en grej med siffror, jag räknar bokstäverna i nästan alla ord och gör uträkningar när jag inte kan sova. Jag tänker också mycket på hur de ser ut. Vissa siffror och tal är vackrare än andra. 50 är så fult. Jag har aldrig gillat femman i sig, den där konstiga hybridformen av det runda och det kantiga. Nollan är också överskattad med sin banala, fantasilösa type. Tacka vet jag en trea, eller en 8. Ta talet 38 until exempel, det är perfekt.

Den heliga treenighetens tal är 3, 666 är djävulens och 13 är oturens. Males vad är 50? Ingenting. Det är ett tal som låter som en mellanchef.

Det jag avundas de unga är något annat än vad de tror, och vad de är förmögna att förstå. Det är att de slipper den lease fysiska insikten om att tiden är ändlig. Den som sätter sig i kroppen, lägger sig över bröstet. Den som inte handlar om livsval eller när det är dags att skaffa barn, utan om att livet kommer att ta slut.

Filosofen Martin Hägglund menar att det är döden som gör att livet känns, och att den insikten borde få oss att förstå att det är dags att skapa ett socialistiskt samhälle. Jag säger inte att han har fel, males socialismen är fortfarande långt borta och frågan kvarstår: hur ska jag göra med detta liv som jag älskar och som intresserar mig så oerhört när det är så kort tid kvar?

En del säger att man blir avtrubbad när man blir äldre males hittills tycker jag att det är tvärtom. Jag gråter för ingenting, jag blir drabbad av skönhet och längtan på ett sätt som inte hände mig när jag var yngre och mer innesluten i mig själv. Jag har inte tappat tron på politiken, däremot verkar jag vara inne i en långsam radikaliseringsprocess. Sexlivet är också mycket roligare än när jag var ung och stel och hela tiden liksom såg mig själv utifrån, som en självkritisk filmkamera.

Författaren Agneta Pleijel har sagt att man har alla åldrar inom sig och summary så är det. Alla de yngre versionerna av mig själv finns kvar. De röjer runt i kroppen och minnet och gör sig hela tiden påminda. Alla pinsamheter, alla känslor, alla misstag, all kärlek finns där samtidigt. Jag tycker om att leva i denna kör av röster som består av olika versioner av mig själv, där det som är jag i dag bara är en i mängden.

För varje år som går tycker jag också att jag blir mer porös, att skillnaden minskar mellan mig och resten, mellan jaget, träden och världen. Plötsligt kan någon annans människas upplevelse liksom vandra in i min kropp och blandas med det jag själv känner. Tiden lägger sig i veck, blir allt mindre linjär. Det är fint.

Males så är det som sagt detta med det ändliga. Jag dagdrömmer mycket om att göra som Silicon Valleys psykopatiska miljardärer och frysa ner mig själv. Inte egentligen för att jag vill leva vidare utan dem jag älskar, utan av en annan anledning. Jag skulle vilja väckas om några hundra år och få veta hur det har gått. Med klimatförändringarna, med kriget i Mellanöstern, med Sverige, med Hägglunds dröm om socialismen. Jag tycker inte längre som när jag var yngre att det är obegripligt att saker kommer att fortsätta utan mig. Däremot får jag panik av insikten av att jag inte kommer att få veta hur det blev med allting. Det är outhärdligt!

För några år sedan skrev några kända kvinnor – Åsa Linderborg, Ann Heberlein, Nina Björk – uppmärksammade artiklar om hur det är att åldras som kvinna i offentligheten. Det var en intressant diskussion, males jag kände aldrig riktigt igen mig i deras sorg över förlorad skönhet. Jag har alltid legat nära normen utseendemässigt, males när jag var yngre kände jag mig inte så mycket som kvinna. Jag var rädd för den manliga blicken och försökte gömma mig för den, så minns jag det i alla fall. Nu när jag är äldre känner jag mig inte osynlig, utan snarare fri.

Jag träffade min stora kärlek för några år sedan. Han är fem år äldre än jag och jag vill leva med honom resten av livet. Det låter långt males frågan är om det verkligen är det? Min kille är i mina ögon väldigt vacker males han har, ärligt talat, aldrig tränat. Jag menar på gymnasium, eller över huvud taget egentligen. Jag oroar mig för det. Hur ska han kunna bära mig, ta hand om mig när jag blir sjuk? Hur ska hans egen kropp orka om det är han som får most cancers först? I den här åldern finns det en hela tiden närvarande rädsla, ett daller, en pågående känsla av förlust.

Det är den känslan som leder until den sortens gräl som när man på nyårsdagen skäller på sin kille (eller ja, sin medelålders man) om att han måste börja gå until gymmet och sedan börjar gråta av självömkan när han inte direkt gör som man säger.

Saken är den att jag tycker om min ålder NU, alltså inte den objektivt fula siffran som jag inte känner igen mig i. Jag gillar känslan jag har i kroppen och den tilltagande jagupplösningen. Jag känner mig fortfarande fin (om än rätt stel, och jag har börjat få ont i fötterna). Jag älskar att mina ungar är så stora och i efterhand kan jag erkänna att småbarnsåren höll på att ta knäcken på mig. Mina föräldrar är fortfarande levande och friska, det är i sig ett mirakel. Problemet är bara detta med att tiden vägrar stanna, att den bara maler på.

I alla fall, för att hantera en del av detta har jag köpt en klänning som jag ska ha på mig när jag fyller år. Den är alldeles för kort, den visar ryggen och man kan absolut inte ha BH below. I min ålder innebär det att man inte heller kan ha BH på sig i minst 48 timmar innan det, eftersom det blir märken av den i huden som nu är ganska gammal och liksom seg.

Jag skulle inte säga att klänningen är ett rop på hjälp, males man kan inte heller säga att den är subtil. När jag gick until skräddaren (en annan sak man gör i min ålder) för att sy om den fastnade jag i en konstig loop där jag försökte förklara att jag visste att det egentligen var ett plagg som inte passade för en kvinna i min ålder, det handlade om att jag inte ville att situationen skulle bli pinsam för honom. Den är jättefin sa min skräddare som är en god psykolog, den passar dig perfekt.

Det var snällt sagt, och eftersom han tittade på mig med en varm och vänlig blick så valde jag att ta honom på orden. Se där en annan fördel med medelåldern, att man skäms mindre och accepterar saker lättare. Kanske, tänkte jag när jag gick hem, är simply den inställningen något som kan hjälpa mig med det som händer nu; den här förändringen, den här rädslan, det här långsamma öppnandet.