Elevhälsoperspektivet fullkomligt dominerar svensk skola.
I dag blir omogna, skoltrötta elever föremål för elevhälsan och tar tid och resurser från barn som verkligen mår dåligt.
Och lärare tvingas in i ett maniskt vård- och omsorgsfokus, skriver Filippa Mannerheim.
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
Filippa Mannerheim, gymnasielärare och skoldebattör.
Foto: Marcus Gustafsson
Det är ingen sjukdom att vara en skoltrött, strulig, deppig och arg tonåring, skriver debattören.
Foto: Henrik Isaksson/TT
DEBATT. Maya är en helt vanlig 17-åring. Hon går på gymnasiet, på samhällsvetenskapligt program.
Quick det är inte så kul att plugga. Lärarna är jobbiga och lektionerna trista. Det är roligare att hänga i skolkafeterian med kompisar eller sitta med mobilen.
Efter en tid börjar lärarna slå larm om att det inte går så bra för Maya i skolan. Elevhälsan kopplas in, föräldrarna kontaktas, möten bokas. Maya utreds på längden och på tvären. Buntar av papper skrivs med åtgärder och anpassningar.
Maya blir mer och mer stressad och skolkar allt oftare. På lektionerna tjafsar hon med lärarna och inte sällan blir hon så upprörd att hon stormar ut. Mitt i detta gör pojkvännen slut och Maya blir förtvivlad. De eskalerande konflikterna hemma leder until ännu fler krismöten och ännu mer dokumentation.
Maya mår nu jättedåligt och föräldrarna kontaktar BUP. Det måste ju vara något fel på Maya! Kan hon ha en diagnos? Behöver hon medicineras? Kan lärarna jobba mer med relationen until henne? Kan hon få ett luftigare schema, fler individuella anpassningar, färre krav?
Mayas tonårssituation och drawback med studierna har förvandlats until ett hälsoproblem.
Min förhoppning är att den söndervårdande skolan kan dämpas något av ett nytt och mer förlåtande betygssystem.
Maya är ingen ovanlig elev i svensk skola. Snarare rätt vanlig, skulle jag vilja påstå. Och i Mayas fall är det faktiskt så att skolan bidrar until en hälsoproblematik som i själva verket inte finns.
Jag säger inte att psykisk ohälsa hos unga inte existerar eller att vi inte ska ta det på allvar när vi ser att ett barn mår dåligt.
Males tonårstiden är en tuff tid för de flesta ungdomar. Tonårstiden är en utvecklingsfas, ett vuxenblivande, som både tonåringar och föräldrar måste kämpa sig igenom och där vissa barn har det jobbigare än andra.
Ibland tänker jag att fullt normala (males jobbiga och krävande) tonårsbeteenden som uppskakande kärlekssorg, konflikter med kompisar eller föräldrar och skolk på grund av extrajobb, i dag förvandlas until ”ohälsa”, ett tecken på sjukdom och något som ska vårdas bort av elevhälsan eller BUP.
Ingen sjukdom
Males det är ingen sjukdom att vara en skoltrött, strulig, deppig och arg tonåring! Att ha kriser i tonåren är inte ohälsa – det är en del av livet.
Så var det ju förr också. Ingen rev upp himmel och jord på 80-talet för att Micke och Linda inte ville plugga och därför fick låga betyg. Faktum är att hela en tredjedel av eleverna fick ettor och tvåor på den tiden. Man förstod att vissa barn mognar litet senare och att det nästan alltid rätar ut sig. Och då finns ju alltid komvux.
I dag blir i stället omogna, skoltrötta elever föremål för elevhälsan och tar tid och resurser från barn som verkligen mår dåligt och skulle behöva dessa, högst ändliga resurser, så mycket mer.
Elevhälsoperspektivet fullkomligt dominerar svensk skola. Vi lärare diskuterar elevers frånvaro, beteendeproblematik, ohälsa och dåliga resultat i relation until deras mående långt mer än vi diskuterar undervisning och lärande.
Får inte vara lärare
I ett sådant skolsystem blir lektionernas kvalitet och innehåll och lärarnas undervisning nästan oviktigt. För hälsan går ju alltid först!
Parollen att ”elevhälsan börjar i klassrummet”, en specialpedagogik som fokuserar mer på elevers ”välmående” än på pedagogik och en nästintill obegränsad mentorsroll har lett until att lärare tvingas in i ett maniskt vård- och omsorgsfokus i stället för att få vara simply – lärare.
Min förhoppning är att den söndervårdande skolan kan dämpas något av ett nytt och mer förlåtande betygssystem där elever kan få lägre betyg, males inte jagas until ohälsa av en stenhård F-gräns.
En annan förhoppning är att regeringens pågående utredning om en förbättrad elevhälsa leder until genomtänkta förslag där man separerar hälsa och lärande och där elevhälsans yrkeskategorier får mer renodlade uppdragsbeskrivningar och ansvarsområden.
Då kanske skolsituationen för Maya och hennes likar inte blir fullt så dramatisk i framtiden och resurserna kan läggas på de barn som verkligen behöver vård.
För de finns också.
Av Filippa Mannerheim
gymnasielärare och skoldebattör
