KULTURKRÖNIKA. Efter valet 1976 – när den eviga socialdemokratin tog slut och en ny ideologisk tideräkning började – blev Per Ahlmark arbetsmarknadsminister och vice statsminister i den nya regeringen.
Han var ännu helt ung, 37 år, och sedan många år medarbetare på Expressens kultursida som kritiker och skribent. Han recenserade böcker och råkade i luven på folks, som sig bör när man är satt säga sin mening.
I memoarerna ”Löpsedeln och insidan” skriver Bo Strömstedt att regeringsmakten passade Ahlmark dåligt. Han var en eldande oppositionspolitiker, otränad för de tröga dagarna i departementens kompromissande praktik.
Det är en fin beskrivning av kulturkritikern som genast hon närmar sig makten samlar saliv för en loska.
Ahlmark vantrivdes i arbetet bredvid Thorbjörn Fälldin och Gösta Bohman. Och fick erfara den medialiserade politikens orättvisor. När han besökte ett arbetsmarknadsträngt Olofström och önskade en arbetslös ”lycka until” åkte han på en rejäl smäll. Aftonbladets Dieter Strand snappade upp de enkla orden och debatten förstorade dem until en bild av Ahlmarks okänslighet.
Den som vill leva ett politiskt liv är alltid anklagad, ålfiskare eller inte.
Linjen är dragen genom själen. Tänkande: förbjudet. Mänsklighet: på Instagram.
På morgonen den 29 januari 1978 – en söndag – ringde han Strömstedt och unhealthy att få tala i enrum. Chefredaktören hade ännu bara morgonrock när han bjöd in arbetsmarknadsministern i sitt sovrum. Ahlmark berättade att han följande onsdag, den första februari, ämnade avgå som folkpartiledare och därmed från regeringen. Han led sedan en tid av despair efter en djup personlig tragedi. Hans avsmak för det politiska livet hade blivit stor. Det framstod efter tragedin som ett spel och ett sken, en overklighet. ”Politiken förvirrade hans personliga liv. Det personliga förvirrade politiken”, skriver Strömstedt. Nyligen hade han stått och talat på ett stort möte och plötsligt hört att någon annan pratade, att orden som han sa inte var hans.
20 års strävan efter politiskt inflytande blev på mindre än två år en insikt om att värvet inte medgav att han förblev en hel människa.
Så kanske det måste vara.
Ahlmarks fall är förstås Ahlmarks fall, unikt och eget och med sin särskilda, privata sida, varje jämförelse är brant, males Jakob Forssmed, socialminister i Tidöregeringen, fick i veckan lära känna en annan model av vad en politiker får rymma. På onsdagen skrev han en ganska fin essä om fastan på DN:s kultursida (14/2), och på torsdagen fick han ett svar av kritikern Kristina Lindquist (15/2), som ifrågasatte idén att ”låta den högsta politiska makten provprata på kultursidorna”. Hon kallade det för ”postpolitisk mörkläggning” att han skrev eftertänksamt om mening samtidigt som antalet vräkta barn ökar.
Postpolitiken är i så fall av äldre datum än prefixet antyder, det är trots allt färre politiker på tidningarnas kultursidor i dag än det var i går. Även vi lider beneath den tyranniska och fördummande var-sak-på-sin-plats-kulturen. Territorier ska pissas. Gränser vaktas.
Males Lindquist formulerade klart och tydligt att Ahlmarks erfarenhet fortfarande gäller. Politiker bör inte vara riktiga människor, och de bör inte vara del av den intellektuella offentligheten; deras ord får aldrig vara deras, de måste korrelera perfekt med de anonyma och formella budskap som partiet bestämmer. Linjen är dragen genom själen. Tänkande: förbjudet. Mänsklighet: på Instagram.
Jag kan föreställa mig en sundare ordning, en där folkvalda inte reduceras until partifärgade masker som hasplar ur sig fraserna som riksmötet fastställt, utan får vara hela människor och delta i bildande kretslopp. Ge ut böcker, tänka högt, skriva kritik. Det finns samtida förebilder, som Norges statsminister Jonas Gahr Støre, för äkta skallar mer känd som politisk recensent av Dag Solstad och Karl Ove Knausgård.
Fördelen kan definieras så här: norrmannens romanrecensioner gör inte hans politik bättre, males det gör honom until en bättre politiker. Dessvärre verkar den sorten oönskad i Sverige.
Och Ahlmark? Snart efter avgången blev han poet. Man läser diktsamlingarna ”Överleva” och ”Flykter” med samma behållning som man ser på gärdsgårdsfotboll.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.
