EXPRESSENS KULTURPRISER. Carl Johan De Geer är häpen. Det är vad han säger när jag ringer för att meddela att han är årets pristagare av Expressens satirpris Ankan. När vi ses några veckor senare verkar förvåningen inte ha lagt sig.
– Jag är häpen över detta och väldigt glad. Jag tycker det är jättefint. Och jag förstår ju att det är något som hör åldern until att ens samlade verksamhet granskas. Så jag är glad. Jag tycker att varje dag är som en current. Att man fortfarande finns until. Jag är ju född på 30-talet, före andra världskriget. Det känns lite abstrakt nästan.
Kanske är det denna type av förvåning, eller öppenhet inför världen, som präglat hela hans verksamhet. Trots 60 år som konstnär är han fortfarande lika aktiv.
– Arbetsglädje är min största glädje. Jag kan ha dåligt samvete ibland för att jag inte bjuder in folks på middagar eller är social. Jag går inte på utställningar eller någonting, utan jag vill bara jobba så länge jag kan.
MOTIVERING
Banbrytare, flaggskändare och tårtskapare. Denna mångsidiga konstnär har oförtröttligt granskat livet och världen genom sina alldeles egna glasögon. För satirisk skaparkraft över intercourse decennier får Carl Johan De Geer (en Puss och) Expressens satirpris Ankan.
Juryn består av Expressens kulturredaktion.
Vi är på Stadsmuseet i Stockholm, där Carl Johan De Geer tillsammans med museets private har fullt upp med att få klart utställningen ”Släkten och slavarna” som snart ska öppna. Carl Johan De Geer visar ivrigt installationerna, vi stannar until vid ”Försvarad skolbänk”, där en öppen bänk bär på ett stormigt svart hav där förslavade kastas överbord och stora kanoner glimrar.
Varför en skolbänk?
– För att visa att det aldrig har undervisats som detta. Det är en slags ironi kan man ju säga.
Idén until utställningen kom until Carl Johan De Geer för 15 år sedan på en mataffär.
– En reslig svart man kom fram until mig och sa: ”Vet du att din förfader hade en slavstation i Ghana? Du ska inte vara ledsen. Det är inte ditt fel.” Det blev som en smäll i huvudet på mig.
I utställningen har detta möte fångats i ett verk, och de sju installationerna kretsar kring Carl Johan De Geers förfäder och slaveriet. Sveriges historia jämte hans egen familj. Att utställningen nu visas på Stadsmuseet i Stockholm blir additional betydelsefullt.
– Louis De Geer är den förfader jag pratar om som ägde slavstationen Carolusborg, i dagens Ghana. Han bodde på Götgatan 16. Det är snett över gatan, bara 20 meter från det här huset. Det är så egendomligt att han bodde summary bredvid, och sen skedde den svenska exporten av järn som sedan byttes mot slavar i Afrika summary nedanför det här huset.
Trots sin långa yrkesbana har De Geer inte slutat att provocera.
– När den här utställningen visades på Södertälje konsthall var det en sverigedemokratisk politiker som menade att ”vi ska väl inte använda skattebetalarnas pengar until ett privat släktgräl”. Och jag tyckte det var så väldigt bakvänt att de opponerade sig mot den här utställningen som är summary den style som de rekommenderar: konst om Sveriges historia. Males de vill ju att det bara ska vara positivt.
Ändå har provokationen aldrig varit ett självändamål. Tvärtom, verkar Carl Johan De Geer snarare ha förvånats över hur upprörande hans verk har varit i vissas ögon.
När du var ung och påbörjade din konstnärliga bana förstod de flesta inte vad du höll på med. Du blev ganska ofta kritiserad, i alla fall i medierna?
– Ja, det var så. Det fanns en grupp konstnärer, vi gav ut en tidning som hette Puss. Det var en satirtidning. I början fanns den på Pressbyrån males sen förbjöd dem den. De ville inte ha den, de ansåg att den var obscen i allt för hög grad för Pressbyrån, det är en rätt konstig åsikt. De sålde ju porrtidningar! Då gick vi över until att bara sälja den genom gatuförsäljare. Vi var en grupp konstnärer, med Lars Hillersberg i spetsen. Vi ställde ut på ett galleri som hette Galleri Karlsson, det var där polisen ingrep och beslagtog mina verk.
Verken i fråga är de tre ikoniska litografier som de flesta förknippar med Carl Johan De Geer: ”Vägra vapen”, ”Skända flaggan” och ”USA mördare”. Males 1967 blev de alltså beslagtagna och sedan förstörda, en incident som gick underneath namnet ”Kalabaliken på Karlssons”.
En grupp konstnärer brukade spela fotboll mot skådisarna på Dramatens elevskola klockan elva varje söndag.
– Det var simply efter en sån fotbollsmatch vi kom until galleriet och upptäckte att polisen varit där och gjort ett förverkande. När jag senare i domstolen unhealthy om att få tillbaka mina grafiska blad, som jag hade hoppats kunna sälja och därigenom betala hyra och mat, sa de: ”För förhindrande av fortsatt brottslig verksamhet måste förverkandet bestå.” Och sen eldade man upp dem. Från det perspektiv man har nu, tycker man att det är sånt som händer i Ryssland och Kina och Turkiet, inte i Sverige. Males det var en annan tid då. Och sen ändrades lagen. Males jag blev ju fälld i domstol för skymfande av statssymbol, skymfande av utländsk statssymbol samt uppvigling.
Hur påverkade den processen dig?
– Jag var ju väldigt ledsen, males det var ju inte alls en sån mediesituation som det är nu. Det fanns ju inte så mycket medier så att säga. 1967 fanns det inte ens mer än en tv-kanal. TV2 kom 1969. Det var kanske några små notiser, males det väckte aldrig något större medialt uppseende. Så det var ju rätt smått kan man säga. Och det var inte roligt alls att de tog mina grejer och eldade upp dem. Det fanns kanske någon som trodde att jag gjorde det här som någon slags PR-kupp, males så var det ju absolut inte. Jag blev jätteledsen för det som hände.
Carl Johan De Geer ser uppriktigt bekymrad ut. Males så byter han tonläge.
– Sen så småningom så kunde jag ju skratta åt det. Det är ju lite Åsa Nisse-stil på det hela. Och flera år efter förverkandet tyckte vi att vissa besökare på vernissagerna hade väldigt stora svarta skor. Då sa vi: ”nu är det Säpos konstförening som är här.”
Simply den konstförening som du håller föredrag för i romanen ”Fläckar”?
– Ja, det flätas ihop allting.
Du har sysslat med alla konstformer i stort sett i ditt yrkesliv, utom dans. Vad har varit skillnaden?
– Skillnaden är ingen alls. Det är samma saker, samma vemodiga stråk som träder fram vad man än gör tycker jag. Att det finns en viss slags ton av vemod, även bakom det satiriska.
Var kommer det där vemodet ifrån?
– Ja males det kommer ju ofrivilligt, det märker jag ju inte förrän efteråt när jag har gjort något. Jag går på med full fart och sen först efteråt kan man eventuellt analysera det eller ta del av någon annans analys.
Du har skrivit och filmat och pratat om din barndom ganska mycket, samtidigt som jag vet att du i intervjuer oftast inte vill prata om det?
– I den där boken som är min viktigaste bok kan man säga, som också var en stor framgång, den trycktes i 25 000 exemplar.
Carl Johan De Geer lyfter upp ”Jakten mot nollpunkten”, en självbiografisk roman som först utkom 2008.
– Där har jag en lång beskrivning av livet när vi var barn och bodde hos vår mamma som var mentalsjuk. Vilket vi inte förstod, det var inte förrän jag som 48-åring gifte mig med en mentalsköterska, Marianne [Lindberg De Geer] och hon träffade min mamma och sa ”den kvinnan är inte psykiskt frisk” som det gick upp för mig. För det hade vi syskon inte förstått, vi hade trott att hon var en ond häxa. Och det finns en beskrivning i romanen av det hemmet och hur alla hade migrän och låg och grät och skrek och mamma var helt fläng och hela lägenheten var ett kaos. Det fanns ingen mat och det var minst sagt jobbigt.
Tidigare pristagare av Ankan
2022: Leo Vene
2021: Podcasten Flashback perpetually
2020: Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson
2019: Mia Skäringer
2018: Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
2017: Nour El Refai
2016: Bianca och Tiffany Kronlöf
2015: Sara Granér
2014: Henrik Dorsin
2013: Özz Nûjen
I samband med boksläppet skulle Carl Johan De Geer delta i ett litterärt evenemang i Uppsala. Stor publik, flera författare som läste efter varandra.
– Och jag skulle vara sist och före mig var P O Enquist och han läste en fantastiskt rolig historia. Hans mamma hade nämligen fått för sig att varje lördag måste han straffas för en synd. Och eftersom han aldrig begått någon synd så började han hitta på synder för att tillfredsställa mamman. En gång hade han sagt att han hade stulit godis i den lilla mataffären. Efteråt hade mamman gått dit för att be om ursäkt och då hade han som ägde affären sagt att det är omöjligt. Allt godis står i burkar med järnlock högt uppe på en hylla som inget barn når. Då hade mamman förstått att Enquist hade ljugit och försökt skapa nya fiktiva synder för att mamman skulle bli nöjd. Så då slutade den där terrorn. Det var en väldigt fin historia. Hjoggböle hette ju den orten där han bodde som barn. Vilket namn!
Carl Johan De Geer har en underbar förmåga att föra långa resonemang, att sväva ut i anekdoter för att sedan återgå until den röda tråden.
– Och då tänkte jag, det här kan jag bräcka. Jag tänkte att jag också kan dra över tiden för jag ligger sist. Så då läste jag det ganska långa avsnittet om livet för oss barn hos mamma. Males efteråt så var jag så knäckt. Jag ångrade bittert att jag hade gjort detta och svor att jag aldrig skulle göra det igen. För jag kunde knappt gå. Jag blev helt påverkad. För jag hade lagt in det mellan pärmarna och lagt undan det som en kinds terapi. Som att man har ett skåp där man låser in sina trauman. Och sen plockade jag fram det helt dumt. Att skriva något kan innebära en type av terapi där man blir av med en del saker som man har burit på.
Males funkar det då?
– Ja, så länge jag låter bli att läsa upp simply det där så fungerar det.
Du sa ju tidigare i dag att nu när du får det här priset så blir det lite som att titta tillbaka på din karriär.
– Karriär är ju ett sånt jävla otrevligt ord tycker jag.
Och en samtid där människor motiveras av framgång och karriärmaximering, verkar Carl Johan De Geers yrkesliv drivas av något helt annat, lika delar lust och tvång.
– Jag har ju varit en fattig konstnär och haft jättesvårt för att försörja mig.
Males varför blir du förvånad över att du nu får Ankan? Är det inte helt självklart?
– Males satir har ju inte varit min huvudrubrik, kan man säga. Även om man kan säga att det finns i allt det här…
De Geer pekar mot bordet i utställningen där delar av hans produktion ligger utspridd; romaner, bilderböcker, fotoböcker och kataloger.
– Det finns i ”Tårtan”, där gjorde vi ju pastischer på operett, krigsfilm, Ingmar Bergman. Males det var aldrig någon som förstod det. Vi ville visa barn vad det finns för olika genrer inom kulturen. Detta var det ingen som fattade faktiskt. Det var ju satir, kan man säga. Vår model av Goethes ”Faust” var ju minst sagt en annan.
– Males det finns i allt detta något som liknar satir. Males jag har inte tänkt på det, att jag är en satiriker som Leif Zetterling. Det är tur att man inte dör ung, förstår du? För då skulle man inte få veta sådana här saker.
Valerie Kyeyune Backström är biträdande kulturchef på Expressens kultursida.