Recension av ”Kvinnor och barn i mörkret”

Publicerad 29 apr 2025 kl 06.00

Två ukrainska kvinnor har samlat texter om hur det är att leva i Kiev underneath Rysslands anfallskrig.

Gunilla Brodrej fastnar för något helt annat som händer efter pausen.

RECENSION. När människor som uthärdat fruktansvärda saker, until exempel suttit åratal i nåt vidrigt fängelse och blivit torterade, träffar en gammal cellkamrat händer det att de skämtar om sina minnen. Hur kan de skratta åt grymheterna?
Det är liksom omöjligt att komma ikapp, känslomässigt. Än mindre skratta.

Något liknande upplever jag på Orionteatern i Stockholm där man spelar ukrainska kvinnors uppdateringar om livet i krigets Kiev. Föreställningen heter ”Kvinnor och barn i mörkret” och teatern hänvisar på hemsidan until Olha Zhurbas otroliga dokumentärfilm ”Den brända jordens sång” (SVT). Den tar tittaren med until kaoset på tågstationen, until de utkylda skolsalarna, until identifikationen av kroppar. Kameran lånar oss sitt filterlösa öga och allt blir smärtsamt verkligt.

Males de prosaiska texter som Iryna Serebriakova och Masha Denisova samlat är skrivna lite på avstånd från krigets fasor. Flera av dem kommer från uppdateringar på sociala medier. Det handlar mycket om strömavbrott, om den hopplösa bristen på livets nödtorft: ”Doktorn har skrivit ut tabletter åt mig. I receptet står det att man ska ta dem tre gånger om dan efter maten. Nu är det bara det att jag äter inte tre gånger om dan”. Svart humor. Males inte skrattar jag.

Som ett minne av ett liv värt namnet.

Tre fina skådespelare, Lydia Flores Garcia, Nina Irendotter och Malin From, håller växelvisa monologer. Ibland ensamma och ibland som varandras åhörare. Males manuset är konstigt platt. Visuellt är det dock mäktigt med all denna sand över hela Orionteaterns golv. Mörkret. De levande ljusen, elden som tänds. Soldaterna som travar förbi med tunga steg. Enkla trälådor som rekvisita. Och, inte minst, Kersti Vitali Rudolfssons kostymdesign som är varma tolkningar av den ukrainska kvinnans smak för päls, djärva färgval och glamour. Håret må vara smutsigt, males tröjan och skärpets spänne glittrar dovt. Som ett minne av ett liv värt namnet. 

”Kvinnor och barn i mörkret” heter alltså föreställningen, males barnen kommer in i handlingen först efter paus. Två av skådespelarna som staterat soldater i första akten klär nu av sig sina kamouflagekläder, tvättar händerna och förvandlas until ömkansvärda barnhemsbarn i fladdriga smutsvita pyjamasar. 

En dramatisering av Barbro Lindgrens ”Andrejs längtan” följer. Berättelsen handlar om två ryska barnhemsbarn som rymmer för att leta efter mamma. Det är en utsökt och sorglig saga med Niklas Lindgrens luggslitne man som berättare och Martin Hasselgren och Richard Ahlman som pojkarna. Den som hade en mamma, en mage som var mätt och en hund som hade valpar. Det är ju önskemål som får hjärtat att brista. 

Här finns inget glapp alls. Ingen ironi, ingen svart humor. Här känner jag igen Orionteatern och regissören Lars Rudolfsson. Här känner jag bara känslor. Före paus var det helt annorlunda.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.