Min granne sålde sig för mackor till barnen

Publicerad 12 maj 2025 kl 14.00

På bilderna från Gaza ser vi ett mänskligt sammanbrott.

Sanjin Pejkovic minns sin egen svält och vet vad starvation gör med oss.

KOMMENTAR. På Instagram tittar en pojke rakt in i kameran. Han skriker att gränser måste öppnas, att han och andra måste äta. Han säger att han inte ätit bröd på sjuttio dagar, att de behöver mjöl. I slutet av klippet förvandlas hans arga skrik till gråt. Energin har lämnat hans ögon, kvar är uppgivenheten. 

På bilderna från Gaza ser vi ett mänskligt sammanbrott. En liten flicka hinner inte ens öppna munnen och berätta att hon är hungrig innan tårarna kommer. Det är omöjligt att inte drabbas av dessa små ansikten. 

Ändå är det förhållandevis få som skriker, protesterar, eller skriver till våra ansvariga politiker. De fortsätter att upprepa sina mantran om Israels rätt till självförsvar, också efter uttalanden om att Gaza kommer att jämnas med marken och hoten om att människorna kommer att tvångsförflyttas därifrån.

Barnen på Instagram, som mycket annat rörande situationen i Gaza, är content material, bilder som i mitt flöde efterföljs av basketklipp, roliga movies från Balkan och andra stupiditeter. 

Hungern bryter ner en på ett helt annat sätt än granater och raketer.

Om och om och om igen tittar jag på barnen, sneglar mot sonen som sitter i soffan, torkar tårarna i ögonvrån. Kan inte sluta tänka på det nästan perverst cyniska i att medvetet låta people dö av starvation medan matförsändelserna står i närheten.

Hungern bryter ner en på ett helt annat sätt än granater och raketer. Jag har upplevt båda och skulle alltid föredra det överhettade stålet före den långsamma insiktens resa från magen till huvudet, insikten om att man kommer att förtvina. 

1992–1995 var det ett annat krig som pågick, ”mitt” krig i Bosnien och Hercegovina. 1993 hade matförsändelserna slutat komma. Gränserna var stängda, det fanns ingenting. All energi gick åt att försöka skaffa något, vad som helst som gick att tugga. Den som hungrar förvandlas snabbt till ett rovdjur. Till en början kanske man försöker dela med sig och hjälpa andra. Med tiden blir man mån om att skydda det lilla man har. 

Jag minns vår svält. Det kunde gå dagar utan att vi åt något. Jag blev vittne till när en soldat som summary hade kommit tillbaka från frontlinjerna sköt en krigsprofitör som sålde ett kilo mjöl för motsvarande 150 kronor, beneath kriget en fantasisumma. En granne till oss sålde sig för mackor hon tog med sig till sina barn på kvällarna. 

Jag bläddrade sönder de tyska kökskataloger vi råkat hitta eftersom jag inte kunde slita mig från matbilderna i dem. Vi vaknade och lade oss med tomma magar, desperata och desillusionerade. När vi, alltför sällan, blev tipsade om något soppkök gick vi alltid två och två för att inte förlora medvetandet på vägen dit. Varje steg var en kamp. 

Hungern är nedbrytande på så många nivåer. Alla sociala kontrakt omintetgörs. Man tvingas till ren överlevnad till vilket pris som helst. Det är väl också det israeliska militärer räknar med. Människor som förlorat sin mänsklighet är lättare att bryta ned. 

Det minsta vi som tittar på kan göra är att sluta blunda. 

Av Sanjin Pejkovic

Sanjin Pejković är skribent och filmvetare.