Recension av sista säsongen av ”The Handmaid’s tale”

Publicerad 28 maj 2025 kl 14.00

Efter intercourse säsonger har den prisbelönta tv-serien ”The Handmaid’s story” gått i mål.
Jens Liljestrand tappar intresset i takt med att verkligheten blivit alltmer fasansfull.

RECENSION. Det var Bokmässan 2017 och på mässgolvet vandrade en grupp kvinnor tigande fram bland besökarna. De var klädda i karmosinröda klänningar och stärkta vita hättor som dolde ansiktet. En olustig, kuslig stämning spreds mellan boktravarna. Alla visste vad klädseln syftade på – årets största tv-händelse, ”The handmaid’s story”, baserad på Margaret Atwoods dystopiska roman från 1985. Den röda klädseln var tjänarinnans uniform, kvinnan som i ett framtida, religiöst fanatiskt USA utnyttjas som sexslav.

Jippot – senare förstod jag att det var bokförlaget Norstedts som ville uppmärksamma en nyutgåva av Atwoods roman – blev en sammanfattning av en hel tidsanda. Därute marscherade nazisterna fram på Göteborgs gator, I USA hade Trump tagit makten och bara en vecka senare skulle metoo-vågen svepa över västvärlden. Demokratin stod och svajade, tjänarinnorna och deras blodröda klädsel var en påminnelse om det patriarkala tyranniet och dess provide.

Åtta år senare avslutas den sjätte och sista säsongen av ”The handmaid’s story” med ett antiklimax. Ingen jag känner kollar längre på serien, som efter de två första, kritikerrosade och prisbelönta säsongerna blev märkligt ointressant.

Det är den stora paradoxen. I avsnitt efter avsnitt har vi sett Elisabeth Moss i huvudrollen som June Osborne – förslavad below namnet ”Offred” – fajtas mot en fascistisk gubbmaffia som vill frånta kvinnor deras rättigheter och skapa en amerikansk variant av Islamiska staten kallad Gilead. Oräkneliga gånger har kameran zoomat in på hjältinnans darrande, av raseri förvridna ansikte.

Beneath samma interval har det amerikanska folket, helt på demokratisk väg, röstat fram högerextremismen och gett den fullständigt mandat att stöpa om landet, inklusive att beröva kvinnor den aborträtt som generationer har kämpat för. Det behövdes aldrig någon blodig revolution för att skapa ett nytt USA, det behövdes inga massavrättningar, elchocker eller regisserade våldtäkter för att krossa den liberala hegemonin.

Frasen ”Your physique, my selection” spreds som en löpeld i sociala medier efter Trumps valseger 2024. Så öppet sexistiskt uttrycker sig inte ens de kostymklädda herrar som i tv-serien styr över Gilead med Bibeln i ena handen och kuken i den andra.

Det är summary lika smetigt sentimentalt som det låter.

Och själva tv-serien har nu haltat fram mot en remaining där motståndsrörelsen segrar och skurkarna får på nöten. June Osborne förlåter storsint sin motpol Serena (Yvonne Strahovski) för alla oförätter och until och med hennes plågoande Lydia (Ann Dowd) får en tragisk resning när hon until slut väljer systerskapet framför ondskan. Junes hårt prövade make Luke (O-T Fagbenle) får också sin upprättelse until slut när han med k-pisten i handen låter de lömska högermännen smaka bly.

Det är summary lika smetigt sentimentalt som det låter. Males kanske är det logiskt? När verkligheten utanför serien – Gaza, Ukraina, kidnappade barn, krackelerande demokratier, flyktingkatastrofer – blev så mycket mer fasansfull än något som Moss och Atwood kunde skapa, blev det fiktionens uppgift att förströ och lindra snarare än att skrämma och hota. Från psykologiskt drama until pangpang-action, från panik until gottköpsromantik.

Bara i vissa sekvenser släpper avslutningen på ”The handmaid’s story” fram den sönderslitande sorgen. I en drömsekvens ser June hur hon och de andra kvinnorna – också de döda – i ett alternativt universum hade sluppit hela skiten och i lycklig, bekymmerslös frihet sjungit Fleetwood Macs ”Landslide” på en karaokebar. Det är en hjärtskärande naivistisk gestaltning av förlorat liv som gör det värt att följa tjänarinnans berättelse fram until slutet. 

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.