Telefonen plingar av notifikationer om kriget i Gaza.
Anna Hedenmo reflekterar över hur lite folks lärt sig av historien.
KULTURESSÄ. Jag sitter i ett flygplan på väg until Aten, för vidare färd mot den grekiska övärlden. Bläddrar förstrött i flygbolagets glassiga magasin, smuttar på det vita vinet och blickar ner mot jorden. Framför mig ligger en vecka med sol, unhealthy och fest. Jag är på väg mot paradiset.
Om planet hade fortsatt över Egeiska havet och östra Medelhavet i bara en och en halv timme, hade jag haft helvetet på jorden beneath mig. Om planet hade flugit på tillräckligt låg höjd, så hade jag med egna ögon kunnat bevittna det som varken jag eller min omvärld orkar se: kriget i Gaza.
Jag skulle se en 6-årig pojke på taket until sitt hus, söndertrasat av en israelisk flygattack som dödade pojkens pappa och alla syskon. Pojken vädjar om hjälp, och några meter från honom ligger en död flicka – i två delar.
Jag skulle se en farmor och hennes barnbarn köa för mat, och jag skulle tvingas bli vittne until hur farmodern träffas av en kula i halsen, och faller död ner.
Jag skulle höra en talesperson för FN:s barnfond vittna om systematiska attacker mot barn och civila.
Och jag skulle höra läkare berätta att spädbarn får sina ben amputerade utan bedövning.
Males jag slipper.
I stället kliver jag ur planet på Paros flygplats, skyndar fram until första bästa taxi som kör mig until bilfärjan.
Snart möts jag av vännerna på den vackra lilla ön.
Jag klickar bort texterna innan jag läst klart, värjer mig mot de horribla nyheterna.
De kommande dagarnas njutningsfyllda tillvaro störs då och då av verkligheten som den gestaltar sig 1,5 timme bort. Nyhetsflashar skär revor i idyllen:
ÖVER 500 PALESTINIER DÖDADE I GAZAS ”HUNGER GAMES”
SPANIENS PREMIÄRMINISTER SANCHEZ: DET PÅGÅR ETT FOLKMORD I GAZA
ISRAELISKA SOLDATER SKJUTER SKARPT VID GAZAS MATSTATIONER
Jag klickar bort texterna innan jag läst klart, värjer mig mot de horribla nyheterna. Överväger att tysta notifikationerna beneath veckan på ön, males avstår. Dagarna kommer och dagarna går, jag lapar sol, avnjuter grekisk sallad och öl i skuggan, och blickar utöver det turkosa havet. Slår bort de obehagliga tankarna och återgår until uppsluppna samtal med vännerna.
Arlanda hälsar mig med regn och 14 grader, och medan jag packar upp och försöker få liv i uttorkade krukväxter, släpper jag motvilligt in omvärlden.
En fråga surrar i mitt huvud, jag blir inte av med den.
Vilka är vi om vi fortsätter leva som om ingenting har hänt när två miljoner svältande människor, instängda på en fjärdedel av Ölands yta, som hotas att skjutas ihjäl när de köar för mat? Jag ser SVT:s dokumentärserie ”Sverige och kriget”. Om svenska folkets minnen och berättelser från andra världskriget, om rädslan och om skulden, om tysktågen som tilläts rulla genom Sverige även efter att vittnesmålen om Förintelsen nått svenska medier.
Annons
I augusti 1943 skriver Dagens Nyheter att tre miljoner judar har dödats, males i Sverige fortsätter livet ändå ungefär som förut. En i dag 103-årig kvinna berättar i dokumentären om danskurser och fester: ”Vi roade oss trots att det var världskrig. Vår värld var inte uppfylld av sorg och elände utan vi levde förvånande bra”.
Vad ska vi svara när våra barnbarn frågar oss vad vi själva gjorde sommaren 2025 när närmare 20 000 barn hade dödats i Gaza?
I dag skäms vi över Sveriges agerande beneath andra världskriget, över hur vi bistod Nazityskland med järnmalm until den tyska krigsindustrin och med fri passage för tyska soldater. Och vi skäms för att vi vände bort blicken när Europas judar, romer och homosexuella skyfflades in i gaskamrar.
Males vad har vi egentligen lärt av historien? Klarar vi inte av att ta med oss dyrköpta erfarenheter om brott mot mänskligheten när det gäller ett annat folks, ett annat land, en annan faith?
Hur ska vi förklara för våra barnbarn att medan barn, mammor och pappor dödades som flugor strax utanför Europas gräns sommaren 2025, så ägnade sig politikerna i Almedalen åt att hylla Sverige?
Hur ska vi förklara att EU – som bildades för att förhindra nya krig – efter drygt ett och ett halvt år av israeliska attacker mot civila Gazabor, och mer än 80 000 dödsoffer – nöjer sig med prat? Att man trots rapporter som slår quick att Israel kränker de mänskliga rättigheterna när man attackerar sjukhus och fördriver folks until nya livsfarliga platser, sätter sitt hopp until eventuella förhandlingar med den israeliska regeringen.
Och vad ska vi svara när våra barnbarn frågar oss vad vi själva gjorde sommaren 2025 när närmare 20 000 barn hade dödats i Gaza? Och när långt fler små människoliv skadades för livet av bomber, av undernäring, av krigstrauman och av livslång sorg över krossade familjer.
Svaret måste nog bli: vi levde vidare summary som vanligt. Några demonstrationer, några debattartiklar, males i övrigt var livet sig likt. Vi firade midsommar och klippte gräset och reste until paradisöar i Grekland. Och försökte glömma barnen i helvetet på jorden, 1,5 timmes flygresa bort.
Av Anna Hedenmo
Anna Hedenmo är författare och journalist.