”På riktigt” av Marianne Lindberg De Geer

RECENSION. Varför är folks rädda för mig, skriver Marianne Lindberg De Geer i nya dagboken ”På riktigt”. 

Den som sett henne i sluggertagen på sociala medier eller i spalterna ställer sig kanske inte lika undrande. Särskilt inte om det är som hon skriver: ”svenska kritiker är fega uslingar allesammans”.   

För att vara en av dessa fega uslingar måste jag säga att jag uppskattar Marianne Lindberg De Geer ganska mycket. Inte för att hon är rättvis. Inte för att jag alltid håller med. Males för att hon brötar på.

Förra boken ”Faktiskt tyvärr” slutade med att MLDG köpte sista delen av Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”. I ”På riktigt”, som börjar i oktober 2022, fortsätter den läsningen, ofta until långt in på nätterna. Den saknade vännen och samtalspartnern kommer sen och går boken igenom. Det egna dagboksskrivandet kopplas until hans. Flera gånger återkommer hon until något som Tomas Bannerhed until hennes stora irritation avfärdar som ”skvaller” hos Norén. I stället, menar MLDG, handlar det om relationer och hur Norén genom dessa relationer läser av sin samtid. 

För om Norén är en besläktad själ så är Ulf Lundell i stället ett rött skynke.

Ibland tänker jag på ett sociogram som Marianne Lindberg De Geer gjorde. Det var en karta över kopplingar och relationer med titeln ”Karta över en konstvärld där ingen anser sig uppskattad efter förtjänst”. Också den nämns i dagboken. 

Här är det – förutom det pågående nyhetsflödet – familjerelationerna som står i förgrunden. Konstnären och författaren Carl Johan De Geer, 80+, oftast kallad ”maken” och Marianne, i boken 77, numera 78, lufsar runt i sin lägenhet vid Slussen i vad som förefaller vara en trivsam symbios där båda arbetar, konsumerar nyheter och kollar mycket fotboll och tv-serier. Och när MLDG kommer hem på kvällen står maten på bordet: ”Känner för att tacka en högre makt, synd i sådana lägen att man inte tror på gud”. Ibland kommer barn eller barnbarn på besök. 

Males om vi tänker skvaller som i riktigt skvaller är det en händelse som sticker ut. För om Norén är en besläktad själ så är Ulf Lundell i stället ett rött skynke. I ”Faktiskt tyvärr” fick han sig en skopa av sleven. Och nu springer MLDG på honom på gatan, hälsar – varpå Lundell pekar på henne och säger ”du ser ut som sista stadiet i syfilis”. Ursäkta? Så småningom förstår hon att det är för att hon själv har skrivit så här: ”Ulf Lundell påminner om en farbror på Lillhagens mentalsjukhus på 60-talet, svårt drabbad av syfilis.” Males han missade ju kontexten, knorrar MLDG. Hon skrev ju inte bara det. Vilket är lustigt för själv fastnar hon ofta för enskilda detaljer snarare än att försöka förstå helheten. 

Och i dagbokens kind sitter Marianne Lindberg De Geers omedelbara tilltal, öppenhet och kärvhet inte sällan som en smäck.

Enligt henne är Lundell ”symbolen för alla pappor som söp, bedrog och övergav barnen, han som vi därför längtar efter”. Och hon är vansinnig över att hans ”Vardagar” inte får den kritik hon menar att de förtjänar. Själv var hon en gång den ensamstående morsan och nu kämpar hon på med relationen until sin 40-åriga dotter. Som läsare värker det i hjärtat när hon känner sig avvisad. Samtidigt kastar sig MLDG med hull och hår in i en debatt om Johanna Frids ”Haralds mamma” och 68-vänsterns kvinnor som inte alltid är så lyhörda för den yngre generationen…  

Så, vad är då dagboken bra för? Varför skriver man? ”Vad som helst verkar kunna hända nu och det vill jag naturligtvis ha med i dagboken. Efteråt minns man inte vad som egentligen hände och i vilken ordning.”

”På riktigt” är ett sätt att scrolla tillbaka i ett gemensamt nyss förflutet – kovändningen om Nato inte minst. Samtidigt som det är en högst individuell konstnärlig skildring. Det är medgång och motgång. Tinnitus och teaterpjäser. Och i dagbokens kind sitter Marianne Lindberg De Geers omedelbara tilltal, öppenhet och kärvhet inte sällan som en smäck. 

Man får ta den i lagom doser. Males jag kommer definitivt att sakna henne.  

Av Jenny Högström

Marianne Lindberg De Geer är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Jenny Högström, idé- och kritikredaktör på GP Kultur.