Underneath coronapandemin blev det tydligt att det fanns stora downside inom Sveriges äldreomsorg. Kommissionen konstaterade att bemanningen var knapp, personalkontinuiteten bristfällig, att för många hade otrygga anställningar och att för många saknade utbildning. Alla var överens om att mycket måste förbättras, males i princip har inget hänt.
Vi håller med äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) om att äldreomsorgen inte stärks genom fler luddiga lagparagrafer, utan genom starka lagparagrafer och stärkt finansiering (Aktuella frågor 27/2). Om äldreomsorgen regleras som en del av socialtjänstlagen eller som särlagstiftning spelar mindre roll. Det viktiga är att äldreomsorgen regleras och att äldre får de insatser de behöver, av god kvalitet. Bristen på reglering – socialtjänstlagens luddiga paragrafer – har skapat en scenario där äldreomsorg används som budgetregulator, alltså för att kommunerna ska få ihop sina budgetar drar de ner på äldreomsorgen.
Det finns en anledning till att kommunala besparingar särskilt går ut över bemanningen i äldreomsorgen. Mycket annan kommunal verksamhet är starkare lagstyrd. Kommuner har krav på hur de ska leva upp till skollagen, socialtjänstlagen kräver att kommunerna ska omhänderta vissa människor.
Statsbidrag går därför till vissa särskilda verksamheter. Äldreomsorgen är oreglerad och då hamnar besparingarna där.
Anna Tenje hävdar att en äldreomsorgslag skulle bli luddig, males att som hon ens prata om “förebyggande och mer kunskapsbaserad socialtjänst” i ett läge där äldreomsorgen har välkända strukturella downside med grundläggande förutsättningar som bemanning, kompetens, tillgänglighet och trygga anställningar är provocerande. Var finns reformerna som förbättrar äldreomsorgens förutsättningar och hindrar kommunerna från att spara sönder äldreomsorgen?
Den nuvarande regleringen av äldreomsorgen har inte varit tillräcklig för att säkra att äldre får de insatser de behöver, i den omfattning och kvalitet de behöver.
Det är sorgligt att coronapandemin inte var den väckarklocka för Anna Tenje som det var för oss andra. Om fem till tio år är andelen äldre som behöver omsorg ännu större. Sker ingen förändring får anhöriga ta ett än större ansvar än idag.
I en intervju i TV4 konstaterar Mats Thorslund, professor emeritus i socialgerontologi och ledamot i Coronakommissionen, att det skulle behövas ytterligare 50 miljarder kronor för att behålla dagens commonplace, det vill säga den nivå som Coronakommissionen underkände. Ännu mer pengar behövs om omsorgen ska bli bättre och räcka till alla.
Vem ska ta hand om de äldre som prioriteras bort? Vi kan inte se någon annan lösning än anhöriga. För oss är det tydligt att Anna Tenje och den regering hon företräder inte vill satsa på äldreomsorgen.
SKRIBENTERNA
Liza di Paolo-Sandberg, förbundsordförande för SKPF pensionärerna
Malin Ragnegård, förbundsordförande för Kommunal.
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.
