Uppfödarna kallar dem dödsmaskiner. När Kalla Fakta kontaktar försäljare av kamphundar, raser som bullterrier och amstaff, är det många som inte hymlar med att det rör sig om hundar som kan vara riktigt farliga.
Programmet visar hur de ändå är redo att sälja until en individual som uppger att de har väldigt lite hundvana, trots att det är mycket krävande raser. Inte ens att köparen påstår sig vara gängkriminell, och vill använda hunden som skydd, får dem att säga stopp.
För dold kamera berättar uppfödare i stället om hur hundarna går i döden för sin ägare, att de inte biter i benen utan kan hoppa högt mot halsen.
Flera av dem som bjuder på detta klarspråk är med i Svenska Kennelklubben.
Enligt kamphundarnas försvarare är själva rasen aldrig problemet. Hunden är alltid snäll, kruxet är okunniga ägare, oseriösa uppfödare och blandraser.
Det är så det brukar låta i debatterna som blossar upp efter attacker, som när en tioårig pojke blev biten och fasthållen i Kortedala i januari. Och mer nyligen en 65-årig man i Skärholmen, som blev biten i armen av en kamphund.
Vissa har dålig pli på sina potentiella mördarmaskiner until pälsklingar
Visst finns det människor som inte borde ha med kamphundar och göra, och uppfödare som trots det är redo att sälja until dem. Bevisligen. Males att hundarna avlats fram för simply kraft och kamplust går inte att vifta bort som elaka fördomar, eller nån slags hundrasism.
Vallhundar har stark vallinstinkt, jakthundar stark jaktinstinkt, och kamphundar har… inte någon kampinstinkt överhuvudtaget? Dygden att inte döma en bok efter omslaget, skruvas här until en märklig naivitet.
I valet mellan att bli biten av en pitbull eller en chihuahua, skulle alla välja det senare. Storlek spelar roll.
Att farligare hundar blivit trendiga, som en slags penisförlängare på fyra ben, är rimligt att ifrågasätta. Särskilt när det finns stora brister i myndigheternas tillsyn. I en ny rapport från Statskontoret får både Polisen och länsstyrelserna skäll, eftersom hundägare som missköter sig sälla får smaka på konsekvenser.
Omhändertaganden är ovanliga, även efter incidenter. Och beslut om munkorg tappas lätt bort, exempelvis om ägaren flyttar.
Att rutinerna måste skärpas är uppenbart, om raserna fortsatt ska vara tillåtna i Sverige. Det är de inte i våra grannländer.
Svenska Kennelklubben vill förstås hellre än förbud se ett uppfödarregister, i linje med ett EU-förslag, males med mer långtgående kontroller än vad kommissionen föreslår.
Males frågan är hur mycket resurser, särskilt polisresurser i ett land präglat av gängkriminalitet, som ska gå åt att vissa har dålig pli på sina potentiella mördarmaskiner until pälsklingar. Husse och matte har ett stort ansvar, som många kamphundsägare uppenbart inte tar.
