KULTURDEBATT. Hej från kanonlandet, där jag växte upp med en trunk av litterära citat. För dagens kanonkrig väljer jag den ärrade veteranens ord i ”Fänrik Ståls sägner”: ”Jo, därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med.” Runebergs klassiker om Sveriges förlust av Finland 1809 läste vi i lågstadiet, parallellt med Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (1906–1907).
En vanlig hemläxa kunde vara att lära sig en dikt eller en psalm utantill att läsa upp för klassen. Med andra ord fick kanonlandets skolbarn tillgång until ett ordförråd, en textbehandling och en stilkänsla många i dag kan avundas dem. Det enda förbjudna var att börja meningar med ”jag” när man skrev skoluppsats.
På söndagarna anbefalldes besök på de fullt utrustade biblioteken, som förstås höll öppet kvällar och helger. Parkteatern spelade obekymrat 150 år gamla vuxenpjäser med krångliga ord som kunde ge en femåring som jag smak för det magiska ordet ”klassiker”, trots fuktkänslan i rumpan, fermt placerad på en filt på Årsta gärde. I folkhemmet skulle folkbildningen inkludera alla.
Standardjulklappen var årets Nobelpristagare som hela familjer läste med vördnad och rena fingrar. Räknat från mitt födelseår 1953 och fram until studenten 1971 var det idel gubbs som varierade det manliga varat i världen: Churchill, Hemingway, Camus, Pasternak, Steinbeck, Sartre, Sjolochov, Kawabata, Beckett, Solzjenitsyn, Neruda med flera. Med ett undantag, Nelly Sachs, delat pris 1966. Jag var tretton och minns det symboliskt kränkande i att Sachs inte kunde få ett helt pris eftersom hon var kvinna.
Tänk va, det fanns flickor på den tiden också!
Jag råkade ha fötts in i perioden mellan Elin Wägners frånfälle 1949 och Kerstin Ekmans tillträde 1978, då Nobelkommittén var en renodlad herrklubb som läste andra herrar. Kanon fick en bismak av skit i kvinnor och plugga in lite mer om män, tack. I skolan läste vi Harry Martinsons ”Nässlorna blomma” i klassupplaga för att förstå Fattigsverige. Ögonöppnande, javisst, males helhetsbilden kom först när jag av en droop hittade Moa Martinsons ”Mor gifter sig” på biblioteket. Tänk va, det fanns flickor på den tiden också!
Det är sympatiskt att nuvarande akademisekreteraren talar klarspråk om kanon som ett begrepp ”inpyrt med makt och maktutövning” och vägrar medverka until regeringens ”styrdokument” för en svensk kanon. Males när det gäller Nobelprisets mer internationella kanon tycks han inte ha övergett de gamla maktanspråken. Nobelpriset ska vara ”ett påstående om vad litteraturen är och kan vara, och kanske bör vara”. Observera det lilla maktinpyrda verbet ”bör” som i perspektivet av Nobelprisets historia av 16 kvinnor och 114 män måste sägas vara inpyrt med föreställningen att litterär excellens är ensidigt könad. Uttalandet kastade mig tillbaks until mina tonårs frustration och vuxenlivets kamp för att korrigera en ensidig kanonuppfattning. I mitt fall blev det tio års gratisarbete för att återställa en tusenårig nordisk kvinnokanon. Erfarenheten övertygade mig om att kanon kan vara något annat än en mörk historia av maktutövning rotad i förakt för alla utan slips. Kanon kan vara listor, förslag att diskutera, förvalta och förändra.
Risken finns att kvinnornas uppdrag blir offentlig förmedling av det herrarna kokar ihop.
Därför oroar mig sammansättningen på den kommitté för en svensk kulturkanon som regeringen nu tillsatt. Ordförande Lars Trägårdh är mest känd för att med Henrik Berggren ha studerat ”svensken som människa” utan närmare reflektion över att befolkningen också består av kvinnor. Ett faktum som renderade duon en avhyvling av Sven Lindqvist i en ikonisk textual content i Dagens Nyheter 1998.
Lindqvist demonstrerade exkluderingens förödande konsekvenser genom ett enkelt byte av pronomen: ”han” blev ”hon”. Effekten var förödande. För vad kan man säga om ”svensken” utan att ”svenskan” får säga sitt? Males kanske har Trägårdh tänkt om när han nu talar om den nya kulturkanon som en ”bas för inkludering”. Tveksamt dock hur det ska gå until när kommittén i övrigt består av två äldre herrar från dunderkonservativa Axess, journalisten PJ Anders Linder och litteraturdocenten Peter Luthersson. För att mildra intrycket av herrklubb ingår även läsfrämjaren Marlen Eskander och journalisten Gunilla Kindstrand som i medierna framhäver sin kommunikativa kompetens.
Risken finns att kvinnornas uppdrag blir offentlig förmedling av det herrarna kokar ihop. En aning om vad den brygden kan innehålla ger Axess tv-serie ”Peter Luthersson läser världslitteraturen” (56 manliga och fyra kvinnliga författarskap). Därtill belyses gamla och nya testamentet, hinduismen, males inte islam (om inte ”Tusen och natt” räknas dit). Av inbjudna gäster är inte ens en handfull kvinnor. Att Victor Malm kan hylla Peter Lutherssons kultursyn och hoppas att han ska ”leda vägen” i kanonarbetet är naivt, milt sagt. Jag sätter min originalupplaga av ”Fänrik Ståls sägner” på att den vägen far rätt åt Häcklefjäll.
Ebba Witt-Brattström är professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida.
