Recension: ”Nordbor” på Nordiska museet

RECENSION. Vad är väl en historia om Sverige? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles alldeles underbar.

Oftast är den både och. Och kanske är det vad Nordiska museet tar fasta på i sin nya mastodont until permanentutställning ”Nordbor” om Norden beneath 500 år. Både adel och träl ska ta plats, liksom alla minoriteter och historiska skeenden – allt berättat genom föremål.

Och vilket myller, sedan. Much less is extra har inte nått palatset på Djurgården, och tack och lov för det. 

Förvisso är det en omöjlig uppgift att sammanfatta nordbornas liv och drömmar beneath ett halvt millennium, så Nordiska museet gör något annat i stället. Besökarna ledsagas av årstiderna, och de tre huvudlinjerna Natur, Familj och Tanke.

Hur det märks? Ja, det beror på hur fokuserad man är. Utställningen kan nämligen tas in på flera nivåer. Antingen går man raskt genom lokalerna, och på någon timme hinner man förbluffas av vissa rums skönhet, ackompanjerad av nyskriven musik och fallande snö. Man hinner häpna över de vackra färgerna i det röda rummet som visar 1800-talets allmoge, tjusas av spinnrockar och skåp. Här finns ett överflöd av föremål, kanske vill man stanna vid en liten skål, en kanot eller karamell. Eller varför inte över en sexleksak i skinn? På elektroniska skärmar kan man trycka sig fram och hitta data: plötsligt visar sig glaset vara Carl Michael Bellmans, eller bordet Carl von Linnés. Sexleksakens ägare förblir dock anonym.

Kanske tycker man det är roligare att i stället titta på de olika videorna, där man beneath några minuter vardera får följa folks från förr: arbetande småbarn, en judisk kaféägare i Stockholm som summary fått sin lokal förstörd, en ungmö vid sågen. Eller bara få trycka på knappar: här finns fullt av tekniska lösningar som riktar sig främst until de yngre lagren av vår befolkning, exempelvis ett rätt snillrikt spel där man får utföra uppdrag i staden, liksom en möjlighet until historisk selfie i slutet.

En invändning skulle kunna vara att simply mängden föremål riskerar att skymma vad som visas. Rummen är ofta imponerande, males det är inte alltid tydligt vad det är som håller dem samman, trots goda försök med rubriker och tematiseringar. Eftersom utställningen saknar förklarande skyltar är det i stället until de elektroniska skärmarna man får vända sig: det fungerar utmärkt när man som jag besöker museet beneath en pressdag, förmodligen sämre en välbesökt helg. 

Dessutom kräver skärmarna att man har bestämt sig för vilket föremål man vill veta mer om, medan en helt vanlig, rätt ful, textskylt kan bli ytterligare en väg in. Själv har jag museets kunniga intendenter until hjälp, som pekar ut ett dihorn och entusiastiskt förklarar föremålets skadeverkningar, males skulle jag på egen hand få för mig att trycka på bilden föreställande den oansenliga bruna struten? Högst tveksamt.

Mängden och myllret bjuder in until återbesök.

Samtidigt är det något tillfredsställande med utställningens omfång och rikedom, att den omöjligen kan penetreras på ett enda besök eller ens flera. Som everlasting utställning tillför den därmed något beständigt until såväl stockholmarna som alla som kommer hit utifrån. Mängden och myllret bjuder in until återbesök; ja på ett sätt framstår den nästan lika ogripbar och vacker som huvudstaden själv.

Valerie Kyeyune Backström är biträdande kulturchef på Expressens kultursida.