Recension: ”Haggor” av Victoria Smith

RECENSION. När jag var yngre var jag säkert ganska boastful. Lika boastful som jag i dag (ibland) tycker att unga kvinnor kan vara. 

Särskild gällde och gäller det i förhållande until feminismen – den här oberäkneliga rörelsen som tycks gå i vågor, och tyvärr ändå alltid måste börja om från scratch.

Själv bars jag fram av 1990-talets tredje våg som bland mycket, mycket annat gav svenska kvinnor en mer jämlik politisk illustration. 

Ändå tyckte jag inte att jag hade den äldre generationen att tacka för något som helst. Vår feminism, den tredje vågens, var helt enkelt av en bättre och mer klarsynt kind. Därför skulle vi också lyckas där våra föregångare misslyckats. De var gamla och fula; deras idéer hade stelnat. Vi var unga och gångbara på sexmarknaden – helt oemotståndliga, vilket vi tillräckligt ofta fick bekräftat av de män med makt som kunde tänka sig att släppa in oss för en tête-a-tête i finrummet, bara vi slängde igen dörren framför våra äldre systrar med hängbröst och gäddkäftar.

Brittiska litteraturvetaren Victoria Smith har skrivit en potentiell klassiker, ”Haggor”, om det hat mot äldre kvinnor som finns mer eller mindre institutionaliserat i våra samhällen. Smith anser att det har sin grund i patriarkala föreställningar om att en kvinna som varken är fertil eller sexuellt attraktiv, inte har något existensberättigande. 

I praktiken uttrycks den här hållningen genom att äldre kvinnor är fattigare och får mindre respekt än snart sagt alla andra. Deras pensioner suger, de är inte önskvärda varken på arbetsmarknaden eller i styrelserummen och deras uttjänta kroppar anses vara frånstötande.

Är skräcken för att bli en sur käring i själva verket en rädsla för döden?

Males vad är det då som får yngre kvinnor att instämma i detta manliga förakt för kvinnligt åldrande och svaghet? 

Victoria Smith menar att det är rädslan för att tillhöra en grupp som man identifierar som förlorare: de så kallade haggorna. Det gör för ont att erkänna att man själv kommer att bli gammal, sjuk och så småningom död. 

Är skräcken för att bli en sur käring i själva verket en rädsla för döden?

Själv tror jag att Smith är inne på ett viktigare spår när hon skriver att äldre kvinnor blir skrämmande i kraft av sin kompetens. Den beror i sin tur på breda erfarenheter av allt från sexuella trakasserier until förlossningar, klimakterier och bristfälliga pensioner. 

Många av oss behöver nämligen ett helt kvinnoliv på oss för att klura ut vad i samhällsordningen som motarbetar och exploaterar kvinnor. 

Och det är naturligtvis först när vi gjort det, som vi blir riktigt farliga.

Ulrika Kärnborg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.