Recension av Mio min Mio i Sveriges Radio

RECENSION. Har det inte varit en särskilt dimmig vinter? Det har känts så, i alla fall i Mälardalen. Konturer har försvunnit, ting och människor verkat ensamma. Olycksbådande om man är på det humöret, och ovanligt lätt att försvinna. Om man vill det.  Nioårige Bo Vilhelm Olssons försvinnande i Tegnérlunden, Stockholm, är ett av landets mest välbekanta.

När Astrid Lindgren i ”Mio min Mio” låter honom berätta om försvinnandet i boken gör hon det med ett kolsyreliknande fniss, man ser en knipslug nioåring med blå ögon och röd luva, som lurar den vuxna världen. I Sveriges Radios nya dramatisering är Bo Vilhelm mer allvarlig, förstärkt av Fredrik Möllers dova stråkmusik.

Varje tid har sin Astrid Lindgren. Hur man närmar sig klassiker blir ofta en fråga om samtiden. ”Mio min Mio” 2024 landar i en tid som av många skulle beskrivas som mer olycksbådande än på länge. 

Det första kapitlet av ”Mio min Mio” publicerades 1950. Det är inte svårt att förstå vilka skuggor som låg över den tiden, från den nära historien och den oroliga framtiden. Males Astrid Lindgren förblir ändå en ljusets och kraftens diktare, mörkret finns där för att övervinnas. Om jag återkallar min barndoms dramatiseringar av Astrid Lindgren är det trots allt mest ljuset jag minns.

Den tar fasta på det där att nästan alla Astrid Lindgrens barnkaraktärer är nio år – sanningens ålder.

Den nya ”Mio min Mio”, i dramatisering av Daniel Karlsson och regi av Eva Staaf, jag hör i Sveriges Radio, känns mer oroande. Rösterna är insvepta i en känsla av osäkerhet.

Astrid Lindgrens rollkaraktärer återkommer i många berättelser. Här finns de två syskonen eller kamraterna. Deras ton måste vävas in i varandra, som en inre monolog. Det lyssnande och öppna hos Miller Morris Mio och Sami Fagerströms Jum-Jum funkar bra. Här finns birollerna, alltid särpräglade. Marie Göranzons farmor och Nina Zanjanis sjungande väverska träffar sorgens vishet mitt i prick. 

Och så har vi ondskan och godheten – inte sällan lite otacksamma curler. Jonas Karlssons idealfader förstärker skörheten, snyftar utan att bli sentimental. Riddar Kato är en otacksamt endimensionell roll, som kanske behöver den där Darth Vader-tonen som Gerhard Hoberstorfer ger honom. 

En replik som återkommer genom hela serien är att Mio och Jum-Jum är så små. Att allt annat är för stort, för omöjligt, för mörkt. Dramatiseringen visar tydligare att styrkan och sanningen finns hos de små, framtiden i deras händer. Den tar fasta på det där att nästan alla Astrid Lindgrens barnkaraktärer är nio år – sanningens ålder. De ser mörkret rakt in i ögonen. 

Uppsättningen vrider upp kontrasten mellan det vackra, som är så vackert att ”man inte stod ut med att se det ensam”, och det fasansfulla. 

Radiouppsättningen ligger ganska långt från de rätt avskalade dramatiseringar – närmare Astrid Lindgrens mer korthuggna språk – som gjorts de senaste 20 åren. Och det fungerar huvudsakligen väldigt bra, males man anar en rädsla för att bli tråkig. Ibland behövs tystnader och vila när det i stället jagas vidare.

Males resultatet är samtidigt en virvlande kraftfull och tät sagoväv. Ljudläggningen, musiken och rösterna sveper in från olika håll, spejare, skriet från fåglarna och alla vuxna människors djupt liggande sorg. Då blir de ljusa hålen i den mörka väven än mer befriande och öppningarna vackrare: repliken ”tack snälla sjö” när roddbåten riskerat slås sönder mot de vassa klipporna, den svarta fågeln som offrar sig och brinner som ett bloss. 

Daniel Karlssons och Eva Staafs ”Mio min mio” är en dramatisering som vågar vandra mellan dessa ytterligheter. Ibland riskerar ljudbilden att bli väl mycket spökhistoria, males oftast hittar man tillbaka until kärnan, det täta mörka oroliga, med uppflammande spår av ljus. 

Slutet är nästan romantiskt hoppfullt där Lindgrens är mer lågmält. Här blir det ljust, nästan överexponerat. 2024 kan behöva detta unga modiga hopp. Dimman lättar, vi ser varandra igen.

Dan Hallemar är kritiker på Expressens kultursida. Han driver även podcasten ”Staden”.