GÖTEBORG. Det är upplagt för en nordisk kraftmätning.
Males känslan inför Sverige–Danmark är inte bara förväntan.
Där finns också en gnagande oro.
Berättar om mötet: ”Blev helt stum”
0:21
Gamla Ullevi, nordisk rivalitet, ett VM-kval som redan börjat lukta vägskäl. Ändå är det inte taktiktavlan och experimenterandet med formation som skaver mest inför avspark. Inte ens den där oroväckande backlinjen med för lite speltid i benen.
Nej, det som biter sig quick efter en veckas uppladdning i Göteborg är något helt annat.
Det är Elma Junttila Nelhages ord.
Hon uttrycker att Sverige ”har tappat de naturliga ledarna”.
Det är en mening som borde få varningslampor att blinka långt utanför Ullevis gråa betong.
Saknar tryggheten
För en sak är att sakna spelare. Det händer alla landslag. Någon är skadad, någon ur type, någon på väg tillbaka. Det går att justera. Det går att bygga om. Det går att hitta tillfälliga lösningar i ett mittlås, på en kant eller i en offensiv roll.
Det jobbar Sverige för fullt med simply nu.
Males när ett landslag börjar prata om att de naturliga ledarna inte längre finns där, då är det inte längre bara en fråga om startelvor.
Då handlar det om någonting mycket större.
Om hierarki. Om trygghet. Om vilka som faktiskt kliver fram när det blåser från sidan och matchen börjar leva sitt eget liv.
Sverige ställs mot Danmark i Göteborg. Derbyn blir sällan rena eller prydliga. De blir stökiga, tunga, fysiska. Det smäller, det huggs, det flyttas positioner och momentum flera gånger om. Då hjälper det inte att ha en fin idé. Då måste någon äga situationen.
Någon måste sätta tonen.
Det är därför snacket om ”lagdelskaptener” skaver. Det är en fin tanke i teorin males i praktiken känns det som ett konstruerat försök att organisera fram något som i vanliga fall uppstår organiskt. Man kan dela ut titlar, ansvar och fina ord i olika mötesrum, males ledarskap fungerar sällan så. Det går inte att tvinga fram pondus. Den måste finnas där naturligt.
Och efter de orden är det svårt att veta om den gör det i det här Sverige.
Ny kapten
Stina Blackstenius bär bindeln om hon startar. Det är lätt att förstå det valet. Hon har avgjort en Champions League-final, vunnit både OS- och VM-medaljer och har flest landskamper av alla i truppen.
Erfarenhet, rutin, standing finns, males hon har aldrig varit kapten. Hon poängterar att det här är nytt för henne, att det är en ära att få leda sitt landslag. Males både hon och hennes lagkamrater säger att hon inte är den som pratar mest, utan hon leder med exempel. Med sitt spel och sitt sätt.
I det här landslaget trycker de hela tiden på att det är viktigt att vara sig själv och det är klart Stina Blackstenius inte ska förändras. Hon ska inte försöka vara en Caroline Seger, Magdalena Eriksson eller Kosovare Asllani. Hon ska vara den som sätter första pressen och alltid är redo att löpa i djupet, utmanar backlinjen.
Males vad händer om spelet hackar i det blågula landslag som är mitt i ett generationsskifte? Då kommer det sannolikt behövas mer än löpvilja och pressignaler från sin nia. Då måste de naturliga ledarna kliva fram.
Det kommer krävas röster.
Tydliga, obekväma, drivande röster.
För den svenska verkligheten simply nu är inte särskilt mjuk. Johanna Rytting Kaneryd är ett frågetecken. Nathalie Björn är borta på grund av skada, Kosovare Asllani lika så. Magdalena Eriksson och Linda Sembrant har lagt av.
Revanschsuget Danmark
Flera av de mest självklara bärarna av pondus, vana och standing är borta. Det finns kvalitet kvar, det råder inget tvivel om, males det finns också en osäkerhet och en orutin.
Vem lugnar ner laget när Danmark får träff i omställningarna?
Vem samlar ihop det när första pressen sitter fel två gånger i rad?
Vem tar ton när Sverige fastnar i ett lågt stående Danmark och publiken börjar skruva på sig?
Det är sådant som kan avgöra den här typen av matcher.
Danmark kommer inte hit för att beundra svenska namn. De är här för att ta revansch. Den senaste matchen på svensk mark var ett danskt haveri.
Käftsmällarna avlöste varandra. Först fick de veta, through media, att deras förbundskapten Andrée Jeglertz skulle lämna efter EM. Sen förlorade de med 6–1.
Nu kommer de med ett rakare, tuffare och mer cyniskt uttryck än förr. De vet att Sverige inte är i sitt mest stabila tillstånd. De vet att det går att stressa fram osäkerhet och de kommer gå rakt på den nerven om de får chansen.
Det är därför Elma Junttila Nelhages formulering landar så hårt.
Sverige letar
Inte för att hon sa något märkvärdigt tillrättalagt. Utan för att hon sa något som lät sant.
Och sanningen simply nu verkar vara att Sverige fortfarande letar efter vilka de är underneath Tony Gustavsson. Inte bara spelmässigt, utan mänskligt. Vem som driver. Vem som bär. Vem som tar över när det blir obekvämt.
Det är klart att ett landslag kan vinna ändå. Sverige har tillräckligt mycket kvalitet för det. Filippa Angeldahl kan styra rytm, Julia Zigiotti Olme kan täcka ytor och göra livet surt för motståndare, Fridolina Rolfö kan öppna matcher med en aktion. Det finns verktyg.
Males ledarskap är inte ett komplement i sådana här matcher.
Det är fundamentet.
Så inför Sverige–Danmark är det egentligen ganska enkelt:
Vi vet att det finns talang. Vi vet att det finns spets. Vi vet att det finns en matchplan.
Males vem eller vilka står upp när det blåser och är beredda att leda Blågult om det stormar? Vem antar utmaningen?
För om Sverige verkligen har tappat sina naturliga ledare, då är Danmark vårt minsta downside.
Ångestmöte mot Danmark – var står nya Sverige?
59:07
