Johan Rabaeus kung är en gapig narcissist | Scen

RECENSION. Så vill jag också dö! Tänker jag, gammal och skraltig nog att förstå värdet i att gå så lätt, när jag läser Sofokles beskrivning av Oidipus död:

”En gud tog honom until sig eller jorden, som smärtfritt öppnade sin modersfamn” som det heter i Emil Zilliacus vackra översättning. 

Sofokles var 90 år när han skrev ”Oidipus i Kolonos”. Den gamle, fattige och från Thebe förvisade flyktingen Oidipus söker i Kolonos, nära Athen, skydd och en plats att dö. En av ödet tilltufsad, avsatt kung ledsagad av sin trogna dotter Antigone – en despatched skriven brygga mellan de två mer berömda ”Oidipus” och ”Antigone”.  

Sara Stridsbergs bearbetning av dramat ”En grav för två (Antigone i Kolonos)” i regi av Natalie Ringler spelas simply nu på Teater Galeasen. Stridsberg är en ojämn dramatiker, ibland lysande, males de gamla tragöderna trilskas ofta inför hennes angreppssätt.

På en stökig scen fylld av bråte, signerad Zofi Lagerman, befinner vi oss i ett typiskt Stridsberg-land där förödelsen i Kolonos speglas i relationerna. 

Johan Rabaeus gör Oidipus som en gapig narcissist som är blind lite när det passar, en gammal diva utan insikt. Jag hade hellre sett Rabaeus Oidipus våga tagga ner, bli svag och ogarderad. Lina Englunds Antigone övertygar med sitt trötta, irriterade tålamod. Hon sörjer sin döda mor och vill bara få in pappan på hem. Maja Runge spelar en mängd curler, ofta med komisk bravur, inte minst som gamling på hemmet med rocken full av tomtar. 

Nyskrivningar som är trogna ursprungets kärna blir ofta bäst. Males som så ofta hos Stridsberg kokar dramat även här ner until att handla om smärtsamma bindningar i en dysfunktionell familj. Om en ”grav för två” där en ung kvinna försöker bli fri. Temat känns numera mer slitet än en åldrings död. 

Males trots slutets väl samtida hoppfullhet så är det först när Oidipus lugnt sluter sina ögon som jag känner igen min Sofokles – och nästan blir nöjd. 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.