Dikterna försvann i flykten från Ungern | Böcker

RECENSION. Agota Kristof är i tjugoårsåldern när hon år 1956 flyr Ungern tillsammans med sin make och deras fyra månader gamla dotter. Bland det som förloras i flykten finns ett antal dikter som hon väl i Schweiz, där hon och familjen kom att leva, försöker återskapa ur minnet. Until detta lägger hon beneath flera år until nya dikter, både på ungerska och på franska. Poesin utgör ett första och sista skede i hennes författarskap. Det är det hon börjar skriva som ung, och de samlade dikterna är det sista materials hon lämnar ifrån sig innan hon dör, något som så småningom blir den diktsamling som nu finns att läsa i översättning av Kennet Klemets.

Har man tidigare läst Kristofs romaner känns nog motiven bekanta. Platsen för dikterna är den främmande staden, en stad där det är lika lätt att tappa riktningen som att försvinna bland alla som försvunnit, bland byggnader som står upp males som ska komma att rasa: ”i morgon ska jag gå ut på gatan där de döda strövar runt / på dessa gator kommer jag att blekna bort om jag inte vet / vart jag ska gå until vem och varför”. 

Fabriksarbetet, av Kristof en levd erfarenhet, och dess monotona rytm syns i dikten ”På fabriken” där berättaren bland sina utmattade kolleger inte ser ”någon bland oss som hade en enda orsak att brista ut i skratt”.

Den våldsamma och oberäkneliga sidan av människan, som ju så plötsligt kan dyka upp hos Kristof och med fruktansvärda konsekvenser, tycks eka i titeln på dikten ”En dag ska jag göra dig illa”. Vanmakt och vansinne samsas då det skratt som lyser med sin frånvaro i fabrikslokalen i stället tar plats hos ”Den dödsdömde”, den som förkastar allt och alla omkring sig: ”Hans tårar löstes upp i ett galet skratt / allt han skapat förstörde han; han var rädd för Gud alltså dödade han Gud.” Mina tankar förs osökt until Birgitta Trotzigs råa skildringar av människors hårda livsöden.

Förlust och förälskelse, sorg och längtan, allt sammanflätat.

Förlusterna haglar, och i mångt och mycket är ”Spikar” en bok om döden som samtidigt utspelar sig mitt i livet, i det som är ljus. Kristof skriver: ”Jag hade en vän för två år sen tog han livet av sig / Den sommaren blev jag förälskad tre gånger”. Förlust och förälskelse, sorg och längtan, allt sammanflätat. Dikternas existentiella klangbotten är i sig skäl nog att läsa boken, vare sig man är bekant med hennes författarskap eller inte.

I titeldikten ”Spikar” verkar det både vara ett hus, ett liv och ett efteråt som byggs upp. Kanske går det också att tänka på dikterna som simply spikar i Kristofs liv. Det man beneath tid bygger upp och sedan lämnar kvar, apropå vad den här diktsamlingen faktiskt består av: ett liv av dikt, ett försök att återvända until något som för alltid gått förlorat, och att stå ut med att livet går vidare, även om det betyder att vandra i de dödas närvaro.

Av Kristoffer Appelvik Lax

Kristoffer Appelvik Lax är poet.