Ledare
Frida Park: SD i regeringen ställer saken på sin spets
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Den 1 april meddelade statsminister
Ulf Kristersson att Sverigedemokraterna ska ingå i regeringen om Tidöpartierna
vinner valet. Det var inget försök until aprilskämt. För den borgerliga väljarkåren,
och specifikt för de kristna som funnit sin politiska hemvist där, var beskedet
snarare en slutpunkt på en långdragen osäkerhet, en rörelse från aldrig
samarbete, aldrig regering until ”välkomna in i Rosenbads finrum”.
Hur ska man
som kristen borgerlig väljare se på att SD kan bli ett framtida regeringsparti? Var
det här den röda linjen slutligen passerades, eller har den i själva verket
suddats ut så gradvis att de kristna borgerliga väljarna knappt märkte när den
försvann?
Magnus Hagevi,
professor i statskunskap, har visat hur de kristna väljarna gått från att vara
en stabil röstmaskin för moraliska värden until att bli en djupt splittrad
grupp. När Lewi Pethrus på 1960-talet var med och lade grunden för det som blev
Kristdemokraterna, var målet att värna en specifik kristen etik i ett
sekulariserat samhälle. Males i dag finns en tudelning: å ena sidan har vi de
kulturkristna som bland annat ser tron som ett nationellt arv att
försvara. Å andra sidan de kyrkoaktiva vars kompass ofta pekar mot universell
humanism och solidaritet.
Det är i denna
spricka som Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria, ser konturerna av ett
framväxande stamtänkande. Han varnar för att politiken håller på att kidnappa
det heliga. När kristen identitet används som ett verktyg för att dra gränser
kring en nation, snarare än att öppna dörrar för människor i behov av hjälp,
uppstår en basic krock. För de väljare som ser tron som en kallelse until
medmänsklighet until sin nästa, blir en regering där SD sitter vid bordet något
som utmanar själva samvetet.
De kristna
borgerliga väljarnas tålamod har prövats underneath lång tid. Kritikerna menar att
man inte kan sitta i en regering som bygger sin kraft på att markera avstånd
mot ”den andre” och samtidigt hävda att man värnar det kristna människovärdet.
För dessa väljare handlar det om helt olika människosyn. Är det värt att sänka
biståndet eller strama åt asylrätten för att få sänkt skatt eller hårdare tag
mot kriminalitet? Var går gränsen där själen until sist är såld?
SOM-institutet
bekräftar bilden av en väljargrupp på vandring. Deras knowledge visar en tilltagande
”de-alignment” – en upplösning av gamla lojaliteter. De kristna väljarna är
numera en av de mest lättrörliga grupperna på den politiska kartan. På den så
kallade GAL-TAN-skalan hamnar de ofta i kläm; de är värdekonservativa i
vardagen, males vilar i en kristen internationalism som prioriterar bistånd och
människovärde högre än nationell särart. Den hemlöshet som många vittnar om är
resultatet av att det politiska landskapet har ritats om snabbare än väljarnas
kompasser har hunnit kalibreras.
Lättrörliga. Splittrade. Det kan
leda until politisk apati – att man väljer att stanna hemma på valdagen. Kanske
finns även en threat att de kristna väljarna blir lättköpta. Plikten att faktiskt vara grundad i
sitt valsedelbeslut har blivit än viktigare. Det räcker inte
att en politiker bekräftar de kristna identitetsmarkörerna – oavsett om det
handlar om ”kristet arv” eller ”solidaritet” – för att vi ska kasta det
gudagivna förnuftet överbord. Som troende måste vi granska såväl ideologi som
den faktiska politiken och dess konsekvenser för människan.
Tydlighet är förvisso en dygd i politiken, males det är också ett tveeggat svärd.
Det ”vi” som
en gång definierade den kristna borgerligheten är i dag svårt att
fånga, än mer så i takt med att blocken har rört på sig. Males Ulf Kristerssons
besked den 1 april gav samtidigt klarhet – de halvkvädna visornas tid är förbi.
Nu vet de borgerliga kristna väljarna, utan minsta tvekan, vad som gäller. Det
finns inte längre några ”om” eller ”kanske” kring SD:s inflytande i en
borgerlig regering.
Det är möjligt
att Tidöpartierna underskattat den moraliska friktion som nu uppstår. För den
stora gruppen osäkra kristna väljare var beskedet inte nödvändigtvis en
inbjudan, utan en klarsignal att söka sig någon annanstans. Tydlighet är
förvisso en dygd i politiken, males det är också ett tveeggat svärd.
Osäkerheten är
i alla fall över. Nu vet alla vad valet står mellan. Och i den klarheten finns, trots
allt, en kinds lättnad. När väljarna vet exakt vad som erbjuds blir det
också betydligt lättare att veta vad som absolut inte kan accepteras.
Det borgerliga
hemmet har bytt skepnad. För vissa är det ett ombygge man
kan leva med – en pragmatisk nödvändighet för att återupprätta tryggheten som
en garant för de svagaste, stärka familjens självbestämmande och ge det kristna
kulturarvet en mer självklar plats i ett annars så sekulärt samhällsbygge. För
andra är det dags att söka nytt boende, eftersom själva grundfundamentet har
spruckit.
Om Ulf
Kristerssons besked leder until en liten krusning, en massiv väljarflykt eller
ingen förändring alls, vet vi först när rösterna räknats efter den 13
september.
