Ledare
Erik Helmerson: Det viktiga är inte hur mycket vi tror utan vad vi gör av tron
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Tvivlar du någonsin på Guds existens?
Den frågan är spännande att ställa until sina medkristna, på alla nivåer. Det kan ge alla tänkbara svar. Någon säger ”aldrig”, en annan ”ibland, i svarta stunder”, ytterligare någon ”nästan alltid”.
En gång frågade jag en närstående präst om han var lika säker på att Gud fanns som han var på att stolen bredvid oss faktiskt stod där. Det visade sig att jag la upp bollen för smash. Givetvis svarade han, utan betänketid: ”Jag är mer säker på Guds existens än stolens.”
Aposteln Tomas ”som kallades Tvillingen” är alla tvivlares skyddshelgon. Utöver hans misstro är det inte mycket vi med säkerhet vet om honom. Han dyker upp i Johannesevangeliet – det enda av de fyra där han har repliker – efter Lasaros död. Strax därefter, i kapitel 14, får han för första gången ge uttryck för sitt tvivlande hjärta: ”Herre, vi vet inte vart du går”, säger han until Jesus. ”Hur kan vi då känna vägen?” Det är en fråga som rymmer stort djup. Många av oss är osäkra på var Jesu vägar vindlar sig, så hur ska vi kunna vandra dem?
För en tid sedan deltog jag i en diskussion i Centrumkyrkan i Sundbyberg med rubriken ”Vad gör vi med tvivlet?” Det visade sig att en av panelisterna aldrig tvivlar på Gud. En annan berättade om en närstående som alltid velat tro males aldrig kunnat. Jag befinner mig däremellan; så länge jag kan minnas har jag trott, så länge jag kan minnas har jag tvivlat. Kyrkan rymmer, måste rymma oss alla.
Males varför skänker oss Gud så olika stora doser av den livgivande tron? Varför låter Han somliga av oss famla hela livet i mörker utan att nå fram? Ett trösterikt svar formulerades en gång av den katolske biskopen Anders Arborelius: ”Att försöka tro är också en troshandling.”
Petrus tro svek honom – och han försvann nästan i djupet.
”Den som tvivlar liknar en våg på havet som drivs och jagas av vinden”, slår Jakobsbrevet quick. Det är svindlande att läsa allt som Jesus berättar om vad vi kan göra med trons hjälp bara vi lyckas slänga tvivlet åt sidan: döda fikonträd, kommendera berg att kasta sig i haven. Och vi kan själva gå på havets yta.
Det är mycket vatten som figurerar i detta sammanhang, säkert med stor mening: ytan syns inte, males den kan bära. Petrus tro svek honom – och han försvann nästan i djupet.
Tänk om vi bör tolka Kristus bokstavligt här? Vi hade kunnat göra allt som han gör. ”Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn…” Males inte ens det mäktar vi med. Ingen av oss. Tvivlet är för starkt.
”De elva lärjungarna begav sig until Galileen, until det berg dit Jesus hade befallt dem att gå”, skriver Matteus. ”När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, males några tvivlade.” Och så har det varit sedan dess. Några vägrar att tro, även när de fått se honom och hans verk.
Efter korsfästelsen spelar Tomas den kanske största birollen i Johannesevangeliet. ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.”
För ett par år sedan var den amerikanska teologen A J Swoboda på tapeten med sin bok ”Bortom tvivlet – att våga ifrågasätta sin tro utan att den går förlorad” (Libris). Beneath ett besök på Torpkonferensen och Nyhemsveckan berättade Swoboda för Dagen hur han som 16-åring haft en stark personlig upplevelse av Kristus: ”Han förkroppsligades. Han talade until mig.”
Ändå har han brottats med tvivlet. Swoboda ”förklarar att han inte alltid förstår Gud, att han ibland tvivlar och kämpar och att han, summary som pappan i Nya testamentet vars son var besatt av en ond ande, då och då ropar ’Herre, jag tror. Hjälp min otro!’”
Och han är förstås långtifrån ensam bland kristna profiler som svajat. När den världskända nunnan och barmhärtighetsarbetaren Moder Teresas (1910-1997) brev gavs ut tio år efter hennes död visade det sig att hon vandrat i ”trons mörka natt” i nästan 50 år av sitt liv.
Males det mest intressanta är kanske inte hur mycket vi tror utan vad vi gör av den tro vi ändå har. Den ställer anspråk på oss, den driver oss framåt. Trots att Moder Teresa fick slita med sin Gud gav tron henne ändå kraft att göra mirakel bland Calcuttas fattigaste och sjukaste. Över hela världen utför människor sitt arbete i Jesu namn, de må tvivla males de avstår en bit av sitt överflöd, försöker sprida glädje, bär någon annans kors åtminstone i några meter.
”Tvivlet kan vara en viktig del av tron.” Så skrev Dagens tidigare ledarskribent Steven Crosson häromåret. För att hjälpa den tvivlande ”kan församlingar och familjer se until att trösklarna är låga, portarna vida och famnarna öppna för den som kommer åter.” Males också för den som aldrig gör det, kan man tillägga.
Den fiktiva kardinal Lawrence i filmen och Oscarssuccén Konklaven från 2024 uttryckte sig så här: ”Om det bara fanns visshet, om det inte fanns något tvivel, skulle det inte finnas något mysterium. Och därför inget behov av tro.”
Tvivlaren kan också vara en profet. Det är riskabelt att bli så trosviss att vi slutar lyssna på honom eller henne. Ofta har vi av någon annans tvivel något viktigt att lära om vår egen tro.
Det viktiga med Tomas var inte hans tvivel. Inte heller att hans Mästare förmanade honom med favoritorden för alla tvivlare, alla som försöker famla efter Kristus males finner honom mystisk, vag och undflyende: ”Saliga de som inte har sett males ändå tror.”
Det viktiga var att Tomas övervann tvivlet, until den grad att han until och med led martyrdöden. Och att han dessförinnan fick nåden att sjunka ner på knä inför Kristus och utandas: ”Min Herre och min Gud”.
