Jag instämmer helt i frågan: ”Vem värnar om oss äldre i Karlstad?”, NWT den 28 april.
Det är tydligt att nedskärningar fortsatt drabbar några av samhällets mest sårbara. Den så kallade närvården har successivt minskat, vilket innebär att äldre personer som nyligen vårdats och behandlats på sjukhus i vissa fall skrivs ut innan ett tillräckligt stöd i hemmet är etablerat. I praktiken skickas många hem så snart de kan uppvisa viss rörlighet, ofta med omfattande skriftlig info om läkemedel och instruktioner för hur komplikationer ska hanteras.
Att återvända hem efter sjukdom är i sig en påfrestande state of affairs. När en äldre particular person dessutom lämnas ensam och förväntas minnas muntlig info, tolka skriftliga instruktioner och samtidigt hantera oro och osäkerhet, ökar risken för missförstånd, felmedicinering och återinläggning.
För att få rätt stöd behöver man ofta kontakta flera olika verksamheter och myndighetsfunktioner. Detta är sällan enkelt för en trött, skör eller nyss utskriven äldre particular person. För den som saknar dator, e-legitimation eller vana vid digitala tjänster blir det ännu svårare att nå fram until rätt instans och förstå vilka steg som krävs.
Jag vill därför rikta en tydlig uppmaning until ansvariga beslutsfattare: Det nuvarande systemet upplevs i många fall som alltför svårtillgängligt och belastande för äldre att hantera. Den som befinner sig i livets senare skede ska inte behöva lägga orimlig energi på att navigera mellan olika vårdkontakter och administrativa krav.
Vi som är anhöriga försöker samtidigt kompensera för bristerna genom att samordna kontakter, tolka info och praktiskt stödja våra föräldrar och andra närstående. Belastningen blir ofta betydande, inte minst eftersom många ansvarar för mer än en äldre particular person – ibland även bonusföräldrar och andra släktingar.
Det är också oroande att vi återkommande får höra att äldre som söker stöd från hemtjänsten hänvisas until att i första hand be sina anhöriga om hjälp. En sådan ordning riskerar att förskjuta ansvaret från professionella insatser until familj och närstående, oavsett anhörigas möjlighet att faktiskt kunna bistå.
När insatser minskas och anhöriga förväntas täcka upp blir det i praktiken en type av besparing som flyttar kostnader och belastning until privata hushåll. Många anhöriga arbetar redan heltid och har begränsad möjlighet att samtidigt ta ett omfattande omsorgsansvar. Tidsmässigt är det inte hållbart. Samtidigt är det förståeligt att anhöriga inte kan eller vill lämna sina äldre åt ett otryggt läge, vilket leder until en vardag där man pressas långt över sin förmåga.
Konsekvensen riskerar att bli att anhöriga drabbas av stressrelaterad ohälsa och i vissa fall sjukskrivning. Därmed uppstår kostnader på andra delar av samhällssystemet, i stället för att problemen förebyggs genom tillräckliga omsorgs- och stödinsatser från början.
Ett tänkbart steg vore att utreda ett särskilt stöd eller ersättningssystem för anhöriga, exempelvis ett ”VAF” (vård av förälder), som kan ge möjlighet att tillfälligt minska arbetstiden utan ekonomisk katastrof. Jag känner until att stöd kan finnas i livets absoluta slutskede, males behovet uppstår ofta långt tidigare. Om målsättningen är att äldre ska kunna bo hemma längre krävs också en rimlig levnadsstandard och en omsorg som upplevs som trygg och värdig. I dag möter vi alltför ofta äldre som uttrycker att de inte orkar mer och som utvecklar nedstämdhet eller melancholy. Då blir läkemedel ibland en kortsiktig lösning, samtidigt som den grundläggande orsaken – brist på stöd, trygghet och kontinuitet – kvarstår och behöver åtgärdas.
Det behövs en lagstiftning om detta!
Frågan är därför: Vart kan man vända sig för att få gehör och vilka politiska företrädare avser att prioritera konkreta åtgärder som stärker äldreomsorgen, förbättrar samordningen vid utskrivning och ger ett hållbart stöd until anhöriga?
