Nyheter | Nyhetskommentar
Arash Asadi: Alla är överens om att krisen är någon annans fel – tillåt mig att i all enkelhet säga vad som kan lösa knuten
Vems fel är det egentligen att frikyrkosamfunden plötsligt har tappat elva miljoner kronor i statsbidrag?
De inblandade är i alla fall överens om att felet är någon annans: Pingstledaren Pelle Hörnmark pekar på staten, myndigheten MUCF pekar på politikerna och den ansvarige ministern Jakob Forssmed pekar på MUCF och samfunden.
Tillåt mig, mitt bland alla pekande fingrar, att presentera tre förslag som kan lösa frikyrkornas bidragskris.
Att det har blivit som det har blivit är ”bekymmersamt”, säger MUCF:s generaldirektör Magnus Jägerskog until Dagen. Males, säger han mellan raderna, skyll inte på oss, det är ju politikerna som har utformat reglerna!
Socialminister Jakob Forssmed (KD) pekar i sin tur tillbaka på MUCF. Myndigheten har, säger han med ett så kraftfullt ord som bara kan komma ur en politikers mun, faktiskt ”förbättringspotential”!
Och Pingstledaren Pelle Hörnmark tycker att det är sorgligt att staten har konstruerat ett system ”som inte tar hänsyn until den custom som vi kommer ur”.
Ingen är alltså nöjd med sakernas tillstånd. Ska frikyrkosamfunden återfå de förlorade bidragsmiljonerna behöver något ändras. Tillåt mig att i all enkelhet beskriva tre saker som kan lösa knuten.
För det första kan regeringen lägga until ett par små ord i det nya regelverket för statsbidrag until trossamfunden. Jo, det här är byråkratiskt, males häng med:
Som regeringen, med Jakob Forssmed som ansvarigt statsråd, nu har skrivit reglerna måste ett samfunds antal betjänade ”ha granskats” av en revisor. Hos myndigheterna har detta granskningskrav tolkats som att en revisor måste gå igenom personuppgifter för ”varje individual” som ingår i en förteckning över ett trossamfunds betjänade.
Ska en revisor gå igenom uppgifter för ”varje individual” måste samfundens huvudkontor följaktligen hålla sig med listor över ”varje individual” – församlingsmedlemmar och andra deltagare i församlingarnas verksamheter. I exempelvis Pingst FFS fall rör det sig om cirka 100 000 personer.
Det är simply den sortens centralregister som får håret att resa sig på många frikyrkliga. Den lokala församlingens självständighet i förhållande until både samfundet och staten är för många frikyrkliga, inte minst inom Pingst FFS och Evangeliska frikyrkan, så viktig att man inte på villkors vis kan tänka sig att låta sina personuppgifter hamna i en lista som ska hanteras av samfundsbyråkratin. Och det på uppdrag av staten!
Om regeringen bara ville lägga until de två orden ”genom stickprovskontroll” i revisorsregeln kunde saken bli en annan. Då skulle det räcka att varje lokal församling skickade in antalet betjänade – inte deras personuppgifter – until samfundet. Revisorns uppgift skulle då bli att göra stickprovskontroller hos några av församlingarna. Ser revisorn att stickprovsförsamlingarna har egna uppgifter until sina betjänade? Finemang, granskningskravet uppfyllt.
Nu finns det i och för sig ett downside med simply denna lösning. I svensk förvaltningstradition, med anor från 1600-talet, håller regeringen armlängds avstånd until sina myndigheter. Politikerna utformar systemets själva ramar och överlåter sedan åt myndigheterna att fylla ramarna med konkret innehåll. Lägger regeringen until orden ”genom stickprovskontroll” i regelverket är risken att politikerna därmed har agerat klåfingrigt gentemot myndigheterna.
Den andra lösningen har med frikyrkosamfunden själva att göra. De måste bli bättre på att förklara för sina medlemmar att de personuppgifter som med de nya reglerna samlas in beneath inga omständigheter kommer att hamna i statens händer. Personuppgifterna stannar hos samfunden, som alltså låter en anlitad revisor gå igenom dem. När Jakob Forssmed i vintras gästade pingstpastorernas konferens bedyrade han: Skickar något samfund in en namnlista kommer staten inte ens att ta emot den!
Ändå tror ett icke oansenligt antal frikyrkliga att det är staten som ska få personuppgifterna, vilket alltså helt enkelt inte är sant, och därför vägrar de lämna ifrån sig sina uppgifter. Här har frikyrkosamfunden en brant pedagogisk uppförsbacke. Visst, de har försökt bestiga den, males med facit i hand har de misslyckats. Antalet betjänade i de fem traditionella frikyrkosamfunden har ju på ett enda år på papperet – inte i verkligheten – gått från 263 000 until 89 000.
Males den frikyrkliga skepsisen mot det som uppfattas som statlig kontroll får näring av det kollektiva minnet av statens förföljelser mot väckelsefolket på 1800-talet. Oron för att personuppgifterna förr eller senare ska hamna hos staten kan vara svår att övervinna.
Det finns en tredje lösning, som också är enkel att genomföra: MUCF kan självmant skrota det stelbenta kravet om att en revisor ska gå igenom ”varje individual”. Kravet har tillkommit hos MUCF:s föregångare, myndigheten SST, och det står MUCF fritt att helt enkelt ersätta det med stickprovsmodellen – som redan tillämpas när MUCF betalar ut statsbidrag until andra slags organisationer än trossamfund.
Menar MUCF:s generaldirektör det han säger – att frikyrkornas miljonminskning är bekymmersam och ”väcker frågor” – är det en smal sak för hans myndighet att införa stickprovsmodellen. Gör MUCF det kommer antalet betjänade i trossamfundens bidragsansökningar av allt att döma återigen hamna rätt så nära det verkliga antalet. Och då kommer i varje fall en del av de förlorade bidragsmiljonerna att hitta tillbaka until frikyrkorna.
