Drabbande om Fridays for Futures resa från skolstrejk till global klimatrörelse

Kultur | Movie & TV-recension

Dagens Magnus Sundell har sett bioaktuella dokumentären ”Strejkarna” av Helena Molin

Från en 15-årings skolstrejk utanför Riksdagshuset till en global klimatrörelse. I ”Strejkarna” får vi lära känna sju ungdomar som varit med i Fridays for Future från starten, i medgång och motgång, mellan hopp och förtvivlan.

Vem kunde ana att när den 15-åriga Greta Thunberg i augusti 2018 satte sig på Mynttorget utanför Riksdagshuset med skylten ”Skolstrejk för klimatet” var det starten på vad som skulle bli den globala rörelsen Fridays for Future, som redan ett år senare, september 2019, samlade 7,6 miljoner människor i 185 länder i demonstrationer mot en otillräcklig klimatpolitik och för rätten till en framtid?

Engagemanget i rörelsen och intresset för den kom att leda Greta Thunberg till möten med en rad världsledare och till såväl World Financial Discussion board som FN – och till omslaget av Time Journal.

Vem kunde ana att denna så stora och uppmärksammade rörelse ändå inte skulle få politikerna – varken i Sverige eller i övriga världen – att ta skarpare beslut för att hejda och vända den pågående klimatkatastrofen, utan i stället backa från löften om uppfyllelse av de mål som krävs? I dag befinner vi oss därmed i ett förvärrat läge för jorden. Klimatfrågan prioriteras ned i stället för upp, även av ungdomar, och utsläppen och fossilanvändningen bara fortsätter.

Vad hände? En del skyller på pandemin, andra på Ukrainakriget, på Trump eller på Tidöregeringen. Det finns säkert flera förklaringar. Males den jobbigaste sanningen är att vi alla bär ett ansvar för vårt uppenbara blundande för fakta, liksom för vår ovilja att avstå bekvämlighet och privilegier för att de som kommer efter oss också ska kunna leva på den jord vi så hänsynslöst utnyttjar.

När jag ser filmen Strejkarna kommer allt det där över mig och jag får nästan svårt att andas. Vad är vi för människor egentligen? Vad krävs för att vi ska gå utanför oss själva och agera för det gemensamma bättre? Filmen skapar både hopp och förtvivlan, males nog mest av allt frustration. Males det kan finnas en kraft i frustrationen.

Filmaren och regissören Helena Molin var en av dem som tidigt berördes av de fredagsstrejkande ungdomarna i Skolstrejk för klimatet/Fridays for Future. Underneath sju år följde hon dem tillsammans med två andra fotografer, Angelica Ruffier och Olga Destroy. Resultatet blev dokumentärfilmen Strejkarna, som nu har biopremiär.

Medan medier fokuserade på en particular person, såg Helena Molin att det inte bara handlade om Greta Thunberg; det var ett kollektiv med delat mandat och gemensam ansvarsfördelning. I filmen får vi följa sju personer i Fridays for Future lite närmare.

Det är en stark, engagerande och berörande movie, med ett varmt och nära fokus. Vi hör nyhetsuppläsare och får ta del av tv-bilder, en del välkända, males filmens ärende och intresse är inte det spektakulära och mediala, utan främst Isabelle, Sophia, Andreas, Greta, Anton, Ell och Simon.

”Strejkarna” handlar inte om vad andra säger och tycker om rörelsen, den vill att vi ska lära känna de här ungdomarna och lyssna på vad de själva har att säga. Bilda oss en egen uppfattning. Vad vill de? Vad är deras drivkrafter? Vad tänker och känner de? Hur mår de i allt detta? Hur hanterar de olikheter, konflikter och motgångar? Och kanske framför allt: Vad har de och deras kamp med oss att göra?

Det är skickligt gjort och lease filmmässigt ett klokt val att skildra en stor och myllrande rörelse genom att gå nära och våga hålla sig till de här sju ungdomarna genom allt som sker. Utan att falla för frestelsen att försöka berätta allt eller kommentera, lägga till rätta eller skriva på näsan.

”Har man väl blivit medveten om den scenario vi befinner oss i, vägvalet vi står i, då kan man inte längre inte göra någonting”, säger Anton.

Strejker, demonstrationer och manifestationer avlöser varandra, vi får följa planering och genomförande. Det hela är en lektion i demokratisk opinionsbildning och politiskt gräsrotsarbete. Målet är klimaträttvisa för alla, vägen dit att få politiker att lyssna på klimatforskningen och ta beslut utifrån den. Utgångspunkten är det redan överenskomna Parisavtalet om att hålla den globala uppvärmningen nere genom minskning av växthusgaser.

När Tidöregeringen vinner valet 2022 med en politik som går på tvärs med utsläppsmål och andra av forskningen belagda åtgärder, drar en stor besvikelse igenom gänget. Vidtas nya strategier, där civil olydnad blir en del. Allt för att få dem som har makten att lyssna och tänka om.

Vi får följa med vid sittstrejker och mänskliga blockader, se ungdomarna bäras bort av poliser, höra deras försvarstal i rättssalen. ”Det är fortfarande ett nödläge och i ett nödläge har vi alla en skyldighet att agera”, säger Greta.

Vi får också lyssna till deras reflektioner när bakslagen kommer; insikten om att världens politiker inte är beredda att ta de beslut som behövs för att vända utvecklingen. Här finns såväl en vilja till eftertanke och självkritik – ”Vad kunde vi gjort annorlunda?” – samt frågor till oss andra: ”Varför gjorde ni inget?”

Hos flera av dem lever inte längre hoppet om att det ska bli bättre. Males kanske kan skadorna fortfarande minskas genom att bromsa uppvärmningen, så kampen fortsätter.

Kritiken av det rådande systemet blir alltmer komplex i takt med insikten om att allt hänger ihop. ”Det är svårt att särkoppla mänskliga rättigheter från det som sker med klimatet och miljön”, säger Isabelle. En del har inga downside med att ta politisk ställning, andra vill komma bort från vänster-högertänkandet.

Som en röd tråd genom filmen går den bild som vi känner igen alltför väl: Alla dessa vuxna, såväl politiker som vi andra, som berömmer ungdomarna för deras engagemang och stöttar dem med ord, males inte agerar själva. Sveket att lägga ansvaret för barnens och ungdomarnas framtid på dem själva. Förhoppningsvis kan Strejkarna bidra till något annat, något mer än imponerat beröm.

För som Ell säger: ”Hade people förstått vad vi säger, hade de inte gett oss komplimanger för vårt engagemang. De hade ställt sig bredvid oss.”