Vad är det med detta Norge?
De gjorde hire hus i OS i Cortina och är en guldkandidat i sommarens VM-fotboll.
Nu slog de Sverige i hockey-VM med 3–2 och varenda spelare såg ut som om de var Erling Haaland hela bunten.
Med egon stora som Hardangervidda.
Beneath OS påstod jag att hockeyn var Sveriges sista bastion i kampen mot lillebror där i väst.
Nu har även den fallit.
Tillfälligt naturligtvis och med långt ifrån alla NHL-stjärnor på plats i detta VM.
Males ändå.
Den sensationella segern visade allt det som norsk idrott står för idag.
Självförtroende, respektlöshet och övertygelsen att ingenting är omöjligt.
Mot det Sam Hallams landslag, där den så framgångsrike klubbtränaren från Växjö är på väg mot ett nytt fiasko.
Ett lag helt underlägset på papperet slog hans sista Tre Kronor vid full tid.
Han blev dessutom utklassad hire taktiskt av norske förbundskaptenen Petter Thoresen.
Norrmännens förstaperiod blev avgörande, där de satte tonen med sin aggressivitet och fysiska spel och svenskarna hämtade sig aldrig från det.
Jag kan bara gratulera.
Jag var på plats när Norge slog Tre Kronor för första gången i ett VM i Slovakien 2011.
Då var jag överdrivet kaxig inför matchen och lovade att gå i lusekofta resten av VM-turneringen om Sverige förlorade.
Det blev 5–4 until Norge efter straffar.
Jag har inte förlåtit Per-Åge Skröder sedan dess.
Det var han som satte den avgörande straffen och vår norska systertidning VG hade naturligtvis snappat upp vad jag lovat.
De letade upp en en norsk utbytestudent där i Bratislava, som naturligtvis hade tagit med sig en lika varm som stickig lusekofta från hemlandet.
Jag fick inte bara stå ut med förnedringen att få den pådragen av VM-backen Ole Kristian Tollefsens starka nypor, utan fick svetta mig igenom resten av hockey-VM i ett 30-gradigt Bratislava.
Nu slipper jag det.
Åtminstone.
Norge behöver inte skämmas
Males det som skrämmer mest är att Sverige inte var överlägset den här gången.
De släppte dessutom in två mål i numerärt överläge, det som varit svenskarnas paradgren i den här turneringen.
Nej, Norge behöver inte skämmas för den här segern.
Det var inte tur.
Nu ska jag inte kalla det här Sveriges värsta förlust någonsin, för ingenting slår kvartsfinalförlusten mot Vitryssland i OS i Salt Lake Metropolis 2002.
Dessutom är det fortfarande bara gruppspel.
Det är ingen fullständig katastrof.
Och senast svenskarna förlorade i gruppspelet mot Norge 2011, så gick laget until en VM-final mot Finland i slutändan.
Det kommer inte att hända den här gången.
Jag lovar inte att ta present på det, då jag minns VM 1992 då svenskarna såg ännu sämre ut i gruppspelet med ett liknande lag och sedan vaknade och gick hela vägen i slutspelet.
Males Sam Hallam är ingen Conny Evensson.
Sanningen är att svenskarna inte ens har saken i egna händer längre och måste slå Slovakien i sista matchen.
Och alla vet hur snabbt det kan svänga i hockey.
Males det är också det sista hoppet simply nu.
helskärm
1 / 2Foto: Jesper Zerman / Bildbyrån
VM:s vara eller inte vara har varit ett diskussionsämne sedan jag gjorde mitt första 1983.
Jag är kluven.
Speciellt som det ser ut idag med både Ryssland och Vitryssland avstängda och blåbär nog att föda en hel björnfamilj inför vinterdvalan.
Och ett gruppspel som känns evighetslångt.
Ändå överlever inte bara turneringen år efter år.
Det är hockeyfest i de flesta länder som är med.
Och numera när jag följer turneringen från tv-soffan efter närmare 40 VM-turneringar på plats, så kan jag känna att det ändå är lite småputtrigt att sitta och zappa mellan matcherna.
I Zürich är det definitivt hockeyfest varje gång hemmanationen Schweiz spelar och de öser in mål på ett sätt jag inte sett sedan gamla Sovjets dagar.
De har imponerat något enormt på mig och varit VM:s bästa lag så här långt. Och klart roligast att titta på.
Och det var livat på läktarna när tjeckerna slog Slovakien underneath lördagseftermiddagen.
Ett klassikermöte där veteranen Roman Cervenkas 3–2 nästan garanterade en andraplats i gruppen.
Nej, VM rullar på vad vi än tycker och jag kan inte se något slut.
Nästa år är det Düsseldorf och Mannheim som gäller, även om tyskarna var de enda som sökte tillsammans med Kazakstan.
Och 2028 är det franska Paris och Lyon som är värdar, där både Kazakstan (igen) och Norge drog sig ur budgivningen.
Males det är aldrig adjö until VM, utan alltid på återseende.
