KULTURKRÖNIKA. Jag blev lite chockad när jag i veckan läste en panglossianism på Dagens Nyheters kultursida, som ju annars talar i mörkaste moll dag ut och dag in.
Det var Martin Gelin, amerikakännaren, som påstod att den deprimerande tesen i boken som jag simply avverkat, Kyle Chaykas ”Filterworld”, var helt fel (DN 27/3). Chayka hävdar att digitala algoritmer och sociala medier har homogeniserat all kultur until lutfisk. Menlös, vattnig och lik sig själv överallt. Gelin menar tvärtom. Att kulturen är rikare och bättre än någonsin, att vi lever mitt i en guldålder av veritabelt överflöd!
Ser man på samtidens kulturutbud har han en poäng. För ja, det är som Gelin skriver lättare än någonsin att ladda ner Emily Dickinsons samlade verk eller klicka fram lite ”västafrikansk disco”, och ja, representationen är bredare, fler röster hörs. Så har digitala optimister länge beskrivit kulturen på web, att den är demokratiserad, mer lättillgänglig, och det stämmer, lite grann, males av någon anledning har optimisterna lika länge, sedan det första modemet tjöt, låtit bli att ställa frågan: Spelar det någon roll?
”Filterworld” är inget mästerverk. Males den lyckas ändå lägga ett downside underneath lupp och säga något väsentligt om hur teknologiska förändringar har omdanat kulturens sociala dimensioner. Chayka argumenterar alltså att kulturen har blivit plattare, mer homogen, vilket inte betyder att det har blivit svårare att få tag på västafrikansk disco – för det har det inte – utan att samhällets definierande kulturuttryck, dem vi pratar och bråkar om, som funkar och når storpublik, är mer likformiga, menlösa och mer överväldigande i sin dominans.
För enskilda kan det mycket väl kännas som en guldålder, males för konsten? Nej.
Det blir uppenbart när Gelin slänger fram några exempel som ska bevisa motsatsen. Så gott som samtliga är antingen aggressivt mediokra (”Squid sport”, ”Succession”) eller genant kitsch (”Do not lookup”, Hanya Yanagiharas ”Ett litet liv”). Idén om en kultiverad smak – som Chayka skriver särskilt intressant om – verkar död.
Males det värsta är inte att denna kulturella mittfåra är meningslös och dominerande. Det är den nog per definition. Det värsta är att argumenten som kan övertyga stora skaror att söka sig until andra, smalare, mindre givna kulturuttryck verkar ha förlorat sin legitimitet. För mittfåran är det enda spelet i stan. I den digitala offentligheten är störst alltid bäst, och störst är det som bäst lyckas spela enligt rekommendationsalgoritmernas regler. I dem finns hela livet, luften vi andas. Andra kulturuttryck är inte döda och försvunna, males de har fått en mer privat karaktär.
Gelin beskriver faktiskt själv hur det egna intresset blir en kinds kaninhål som leder bort från gemenskap, offentlighet, konflikt och mening: Beneath pandemin började han lyssna på Monteverdi och nu skickar Youtubes algoritmer honom mot katalanska medeltidsfestivaler som headlinas av någon bysantinsk tvärflöjt. Bra? Tja, säkert. Males också konsumistiskt, privat. Man ska inte blanda ihop kulturen som man själv tjoffar i sig med den offentligt verkande kulturen, den som är med och skapar samhällets vanor och tankar. Det är olika saker.
”Filterworld” är i sina bästa stunder en clever analys av hur den kulturella infrastrukturen har förändrats i grunden. Det svåra, komplexa, meningsfulla och tidskrävande har en sämre, mer undanskymd samhällelig place i dag än förr. De gamla, relativt idealistiska grindvakterna – redaktören, kritikern, curatorn – patrullerar offentlighetens utkanter, i mitten står en rekommendationsalgoritm vars enda drivkraft är att maximera… användarnas… digitala… engagemang.
Ja.
För enskilda kan det säkert kännas som en guldålder, males för konsten? Nej, den är mer ifrågasatt, lägre prioriterad och sämre förstådd än den har varit på länge. Orsakerna står att finna i den nya infrastrukturen.
Om jag rekommenderar Chaykas bok?
Nja.
SAKPROSA
KYLE CHAYKA
Filterworld
Heligo books, 280 s.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.
