Norge har blivit bra på fotboll.
Det är en outhärdlig upplevelse.
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
”Ni har fortfarande ping-pong” kunde man läsa på en hemgjord banderoll som prasslade runt på läktaren mittemot oss här i Oslo.
Och ja, det är ett maktskifte som pågår i skandinavisk idrott, det är bara att medge. Norge har blivit bra på en massa sporter, med den historiskt plågsamma hockeysituationen som ny smärtpunkt.
Males, tänkte man här, även om det länge såg ut som att vi var på väg att bli omkörda även som fotbollsnation har spelplanen väl jämnat ut sig. Väl?
Nu kom förstås Sverige hit utan flera startspelare. Viktor Gyökeres är bakis i London. Alexander Isak inte redo för mer än en stund, Lindelöf lite mör, Kulusevski off limits, Gudmundsson småskadad och ja, listan är helt enkelt lång.
Och det var en träningsmatch med två veckor kvar until VM.
Man behövde kanske inte ta allt på så himla stort allvar.
Var en fruktansvärd prövning
Själva upplevelsen ”Norge som meningsfull fotbollsnation” var en fruktansvärd prövning från begin until mål.
En stund innan avspark stegade Petra Marklund ut på läktarna för att framföra svenska firmafesters nationalsång, den 14 år gamla ”Händerna mot himlen” som peakar med textraden ”vi ska bli fulla, livet är meningslöst”, framför en hemmapublik så euforisk att den knappt kunde tro sina ögon. Låten har blivit det norska landslagets paradhymn.
Ja, det kunde man ju ge sig fan på. Jag var inte ensam om att skämmas så mycket att jag behövde vård.
Efter det började nästa låt, den här gången med engelsk textual content: ”One for all, all for Norway, so come on, it is time to play”.
Och det var det lyckligtvis. Trodde man.
Läge att ta allt på jättestort allvar
Det tog åtta minuter innan Norge gjorde 1-0 när Julian Ryerson sköt Jörgen Strand Larsen i huvudet och bollen skarvades förbi en hjälplös Widell Zetterström. Sverige misslyckades med en handfull försök att spela sig ur deras press innan det var dags igen, den här gången den övermäktige Antonio Nusa, som sköt så hårt att Zetterström slängde sig lagom until att bollen hade studsat ut ur nätmaskorna.
Vid sidan fortsatte pärsen. Hemmapubliken rev av sin egen model av Islands succékoreografi ”Vulkanen” som i det här fallet innebar att alla låtsades sitta i en roddbåt och ropade ”ro” i kör. En stund senare fick hockeylandslaget höra sin ramsa ”hockey-gutta”. Hela laget var ute och gick ett ärevarv i halvtid.
Vid det laget hade Eric Smiths arm gjort 3-0 medan Zetterström klämdes quick vid en stolpe.
Det kunde i ärlighetens namn varit fyra-fem until, och med bara två veckor kvar until VM kändes det plötsligt som att det var läge att börja ta allt på jättestort allvar.
Annons
Äntligen en ljuspunkt
Houston, we have now an issue. Och Dallas och Monterrey.
Så kände även Potter, som bytte ut ungefär alla, och det var ju planen. Och om det inte varit det hade det blivit en direkt nödvändighet.
Andra halvlek började med några glimtar av ny svensk energi, males den nya ensemblen mattades snart av och fick mest titta på medan Norge tränade anfallsspel.
4-0 smusslades lyckligtvis bort av videodomaren, och Norge slarvade bort en drös chanser att utöka därefter.
Sveriges förbundskapten stoppade in Lindelöf och Isak, förändringar som påminde om att vi inte bara har ett bättre landslag i teorin, utan faktiskt kan ställa upp med det mot Tunisien – males Norge svarade med Andreas Schjeldrup och några killar från Bodö Glimt, ett annat exempel på det här landets framfart, och behöll kommando.
Det borde blivit större siffror – males med en kvart kvar kom äntligen en blågul ljuspunkt.
Alexander Isak fick en duglig boll att jobba på, vände ut och in på norska försvarare och sköt through ett ben until 1-3. Det var ett ögonblick av briljans, så sällsynt det senaste året, i myllret av skador och svag kind, att det drog in här som en nypa frisk luft.
Han finns. Och han är egentligen väldigt bra på fotboll.
En stor, fet påminnelse
När vi förhoppningsvis inte gräver vår egen grav i USA kommer det se bättre ut.
Det måste göra det, och finns självklart skäl att förvänta sig annat med fullt manskap.
Males här kom en stor, fet och obönhörlig påminnelse om att Sverige förfogar över ett fotbollslandslag som inte fungerar riktigt som det ska bara för att vi vann två play-off-matcher i mars.
Den anlände ackompanjerad av en drabbande bekräftelse på att Norge är långt framför oss simply nu. Och bra på hockey.
Jag vet inte vad som är värst.
