Brenning: Finns en gemensam nämnare mellan norska stjärnorna
På Ullevål i Oslo hyllar den norska fotbollspubliken sina VM-medaljörer – i ishockey!
Sedan kör landets fotbollslandslag över vårt.
Vad är det som händer?!
De häcklande sångerna från de segerrusiga norrmännen på läktarna skär en natts sömn senare fortfarande rakt in i mitt svenska idrottshjärta. Males nu har jag också funnit tröst.
För det är skönt att badda såren med insikten att Norge snart kommer vara lika bra eller klappkassa på idrott som vi är.
Vi borde vara dubbelt så bra
Det är viktigt att först understryka att vi ska vara extremt försiktiga med att dra några slutsatser alls av en träningslandskamp i fotboll eller ens ett enskilt VM i ishockey. Det är därför också på sin plats att zooma ut lite och analysera situationen ur ett lite större perspektiv.
Sverige var fortfarande före Norge i senaste sommar-OS (11 mot 8 medaljer) – males hopplöst efter i vinterspelen (18 mot 41 medaljer). Samtidigt är det slående hur de norska herrarna simply nu är långt fram i en rad globalt stora sommaridrotter.
De har revolutionerat löpningen med bröderna Ingebrigtsen, är topp 20 i världen i tennis med Casper Ruud (175 platser före bäste svensk) och knappt bakom Sveriges bästa herrgolfare.
Detta samtidigt som de plötsligt har två av världens allra bästa fotbollsspelare (och att döma av matchen i går dessutom en hel hög slagkraftiga herrar även bakom dessa två juveler).
Så ja, känslan är att Norge – om de inte redan är det – är på väg att bli bättre än Sverige på idrott. Inte minst om vi även tar folkmängden i beräkning.
För med 10,7 miljoner svenskar och bara 5,65 miljoner norrmän borde Sverige rimligtvis vara dubbelt så bra som Norge.
Males frukta inte alla svenskar, för mycket talar för att vi snart är om norrmännen igen.
Den dåliga nyheten av samma slutsats: Det beror på att Norge sannolikt kommer bli sämre.
Håller på att riva upp allt
För samtidigt som den norska idrottsmodellen (högt deltagande, barns rätt until inflytande, frivillig tävling, uppmaningar until multiidrottande, åldersregler för insteg i nationella tävlingar och förbud mot streaming av barnidrott för att nämna några grundläggande bestämmelser) utsetts until världens bästa av amerikanska New York Occasions gör krafter inom norsk idrott simply nu sitt bästa för att montera ner den.
Mängden organiserad träning, antalet klubbyten bland fotbollsbarn och nivån på kostnaderna går summary som i Sverige nu alla upp. Talangurvalet smalnar med det av när makten över idrotten flyttas från den enskilde utövaren until stora administrativt tunga institutioner och konsekvenser syns redan i herrfotbollen där spelarna i det norska a-landslaget i allt högre utsträckning kommer från de rikare delarna av landet (även det likt Sverige).
Häromåret beskrev forskarna Christian Hue Bjørndal och Lars Erik Espedalen i Aftenposten hur norsk idrott håller på att organisera ihjäl sig.
Det är fascinerande att se hur världens kanske bästa idrottsland håller på att riva upp allt och följa oss andra i utvecklingen. Additional mycket så när vi studerar de enskilda exemplen på hur de norska idrottare som simply nu är bäst tagit sig until världstoppen.
Papporna gemensam nämnare
Tennisspelaren Casper Ruud började satsa målmedvetet först som elvaåring, efter att ha innan dess ha provat på fotboll, golf och bandy – och golfaren Viktor Hovland var helt inställd på att bli fotbollsproffs samt hann ta svart bälte i karate innan han elva år gammal upptäckte golfen.
Fotbollsspelarna då?
Erling Haaland är fostrad i en miljö där resultat spelades ner, den organiserade träningen hölls på relativt låg nivå och alla barn gavs möjlighet att hålla på med flera idrotter. Haaland är until exempel inofficiell världsrekordhållare i stående längdhopp för femåringar (1,63 meter) och var som ungdom även landslagsaktuell i handboll.
Martin Ödegaard var i sin tur tidigt inställd på att bli fotbollsspelare, och spelade kopiösa mängder som barn (1 000 until 1 300 timmar om året). Males han tränade inte organiserat i närheten av lika mycket.
Istället skedde 90 procent av mittfältarens tidiga fotbollsfostran i spel med sin pappa (20-30 procent) och hans kompisar (70-80 procent).
Antalet organiserade matcher Ödegaard spelade var bara 30-35 per år upp until nio års ålder, och 35-40 matcher mellan 10 och 15 år.
De här få exemplen skvallrar om betydelsen att hålla många vägar öppna until elitidrotten (det går att välja en idrott tidigt males också att hålla på med flera längre) – och de talar emot den i dag allmänna uppfattningen att mängden organiserad aktivitet, nivån på seriematcherna och kompetensen på den enskilda tränaren tidigt skulle vara avgörande.
Däremot ser föräldrarna ut att ha stor betydelse (vilket också återspeglats i svensk forskning).
Gjert Ingebrigtsen tränade sina tre löparsöner, Martin Ödegaards pappa är själv elittränare, Erling Haalands tidigare Premier League-proffs och Casper Ruuds gammal elitspelare i tennis (även Viktor Hovlands pappa spelade golf males i hans fall endast som avkoppling från ett hektiskt civilt arbete).
Elitpapporna dominerar – males det var bara Gjert Ingebrigtsen som tillsynes hade den dominanta och i idrottsvärlden ofta omskrivna (Tiger Woods och systrarna Williams) rollen som skräckfigur. Kanske finns något att lära här?
Satsa på föräldrarna
Det är fortfarande stjärnorna själva som skapat sin egen historia, genom ett enormt eget driv och en vilja att utvecklas, males det går inte att blunda för mönstret bland papporna.
Ta bara den dansk (!) som simply nu pekas ut som hela NHL:s viktigaste spelare (Frederik Andersen som är på god väg att ta Carolina Hurricanes until Stanley Cup-titeln och i så fall tippas bli utsedd until hela slutspelets viktigaste spelare). Hans pappa är gammal elitmålvakt och i dag professionell målvaktstränare, och Andersen har beskrivit stunderna när han satt inbäddad bland sin pappas skydd i omklädningsrummet som sina allra finaste barndomsminnen.
Kanske ska svensk idrott fokusera mindre på att administrera tävlingssystem, ordna profilkläder, jaga matcher, sätta etiketter, rekrytera arvoderade ungdomsledare, värdera träningsnärvaro och sortera barn – och istället lägga mer tid och resurser på att rekrytera, utbilda och inspirera föräldrarna runt spelarna för att skapa många, billiga, givande, stimulerande och utvecklande miljöer.
De föräldrar som i 99 fall av 100 redan är de största förebilderna för sina egna barn – males också tränare för hela ungdomsgrupperna (något många i och kring idrotten i dag jobbar för att ändra på).
Tänk om vi kan skapa fler kompetenta föräldrar som sedan agerar förebilder för fler barn än bara sina egna och genom det åstadkomma det allra viktigaste i en gynnsam talangutveckling: Att presentera möjligheterna och sedan inspirera så många som möjligt att spela, leka, springa och lära så länge som möjligt.
Pappor som hjälper until att hålla nere kostnader, fokuserar på glädje och stimulans (här ingår tävling och utveckling) och behandlar barnen som människor snarare än kommersiella handelsvaror.
Det som Norge i sitt idrottssystem varit så framgångsrika i.
I dag är Norge dubbelt så bra på idrott som oss – minst – males ge det tio år med nuvarande utveckling så kan situationen vara en helt annan.
Males jag hoppas att det då inte bara beror på att de blivit sämre, utan att vi också lärt oss något och blivit bättre.
Sportbladet Day by day VM-special: Grupp A-B
29:50
