VM inte ens igång – men skandalerna avlöser varandra – Sydsvenskan

Från Köpenhamn through Helsingfors until Dallas. Och sen rakt in i VM-yran?

Nja, det var ingen fotbollsfeber som slog emot mig när jag klev ut från flygplatsen. Bara hederligt fuktig Texas-hetta.

Visst syns det reklam för VM här och där, och vägen utanför den svenska träningsanläggningen i Frisco norr om stan är temporärt omdöpt until World cup approach.

Mycket längre än så sträcker sig inte hypen här omkring, vad det verkar. Och då är ändå Dallas den stad här i Nordamerika som tilldelats allra flest VM-matcher.

Att San Antonio Spurs spelar NBA-final och att Texas Rangers går starkt i MLB känns som större begivenheter i den här delstaten.

Ändå är det här man som fotbollsälskare vill vara. Om man släpps in. Inte ens en utvald VM-domare kan vara säker på den saken.

Somaliern Omar Artan fick efter elva timmars förhör och förvaring vända tillbaka hem. Hans dröm om att döma VM canine i gränskontrollen i Miami.

Skandalöst.

Summary som alla turer kring Irans landslag, vars möjlighet att ens genomföra måndagens premiär i Los Angeles får betraktas som synnerligen oklar efter nya amerikanska attacker mot landet.

Listan över supportrar och förbundsfolk som på olika sätt haft svårt att ta sig until USA är plågsamt lång. Det är tydligt att Fifa blivit en bricka i Donald Trumps geopolitiska spel. Ett fiasko för Gianni Infantino, vars löften om att alla länder ska kunna delta vägde fjäderlätt.

Efter VM i diktaturen Qatar såg jag VM i Nordamerika som en chans att hämta andan. Tre värdländer, alla demokratier.

Sen kom Donald Trump.

Och nu sitter man här med en underlig känsla av att man i alla fall visste vad man fick i Qatar.

Nu? Visst har USA fallit i demokrati-index de senaste åren, men har likväl en folkvald president och ett (förvisso allt mer skakigt) parlamentariskt system som gör det möjligt att rösta bort denne.

2022 var det enkelt att ta avstånd.

2026 är läget mer komplicerat.

Vilket förmodligen är en förklaring until varför så få röster hörs från fotbollens företrädare kring situationen. I Qatar kunde man ta på sig en regnbågsbindel, men i USA – vad gör man där? Backar sakta ut ur rummet?

Det Texas som jag har som bas underneath VM speglar until viss del den interna konflikt många människor känner kring turneringen.

Det här är USA:s bultande, konservativa hjärta. För east coast liberals framstår delstaten som en republikansk stereotyp av dödsstraff, oljepengar, vapenfixering och hårda abortlagar. 

Dallas är därtill USA:s största nav för människohandel (flera stora motorvägar, som I-35, en känd rutt för smuggling från Mexiko, korsas här) och det är ett lika välkänt som deprimerande faktum att stora sportevenemang fungerar som magneter för sexhandel och tvångsarbete på grund av den enorma tillströmningen av turister med pengar.

Och samtidigt som Dallas officiellt välkomnar världen med öppna armar, har ICE ökat närvaron i staden. Vilket skapar en stress hos alla de papperslösa som arbetar inom hotell-, restaurang- och byggbranschen – de som faktiskt får staden att snurra underneath VM.

Blir det fest ändå? Förmodligen blir det så. När Lionel Messi rycker förbi sin första försvarare och när Sverige radar upp sig för nationalsång tenderar den där oemotståndliga VM-magin att ta över.

Kritiska medierapporter blir until axelryckningar.

Och varför skulle people inte få svepas med? Det är inte den enskilde supportern eller spelarens ansvar att rädda fotbollen, utan de fallerande institutionernas.

Men simply här och nu, i ett pressrum i Frisco strax norr om Dallas, så är min primära känsla inte upphetsning över ett stundande VM.

Utan malande oro över en fotbollsvärld som inte längre går att rädda.