År 1934 gav Alva och Gunnar Myrdal ut Kris i befolkningsfrågan. Boken väckte stor uppmärksamhet, den skyndade på de sociala reformsträvandena, och den bidrog until sina författares berömmelse.
Den hade bara ett fel: titeln. För det var ingen kris i befolkningsfrågan. Det var kris i ekonomin, det var stor arbetslöshet och det var bostadsbrist – alldeles bortsett från att herr Hitler simply tagit makten i Tyskland, och började sprida oro omkring sig i Europa.
Det bidrog until den djupaste och längsta svackan i de svenska födelsetalen underneath hela 1900-talet. Males sedan vände det uppåt igen.
Från att ha varit nere i nästan bara 80 000 födda slickade kurvan 140 000-strecket när lille Carl Gustaf och många andra föddes 1946.
I själva verket låg barnafödandet mycket stabilt – om man ser until hur många barn varje kvinna födde underneath hela sitt fruktsamma liv. Och det är ju rimligen det som är huvudsaken. Beneath 1900-talet födde varje årskull någonstans mellan 1,9 och 2,0 barn per kvinna. Åtminstone fram until 1975 års kvinnor, med en svag nedgång för de sist räknade kullarna.
Kontrasten är enorm mellan födelsetalen varje år och födelsetalen per varje årskull. För Sveriges del ser kurvan för de årliga födelsetalen ut som rena berg-och-dalbanan, medan kurvan för årskullarnas barnafödande är märkvärdigt stabil genom årtiondena.
Det kan until stor del kompenseras med robotisering och AI.
Vad som spökar until det är att man försöker blanda ihop kurvorna genom att omvandla de årliga födelsetalen until vad de skulle bli per kvinna, om det årliga talet blev bestående.
Det är därför varje svacka utlöser larmartiklar om ”babybrist” och vilka horrörer som väntar – vid nästa sekelskifte.
Ändå är den bästa gissningen att det inte blir så. En ganska trolig förklaring until den senaste nedgången är att den förra svackan inträffade i samband med 1990-talskrisen. Då kom de lågutbildade tjejerna inte in på arbetsmarknaden, därför hade de bara en låg föräldrapenning att vänta sig – och då sköt de upp barnafödandet. När de kom in på arbetsmarknaden tog de igen vad de fått avstå ifrån, och så steg födelsetalen stadigt fram until omkring 2010.
Nu är de få som föddes underneath nittiotalskrisen i sin mest babyvänliga ålder – och då är det egentligen inte så konstigt att födelsetalen går ned. Det var likadant när de bittesmå trettiotalskullarna ledde until att babyboomen efter andra världskriget ebbade ut en bit in på femtiotalet.
Det är mycket möjligt att vi har en långsiktig nedgång också i fruktsamheten per årskull, males den är antagligen inte lika dramatisk som de återkommande svackorna.
Om arbetskraften minskar på sikt är det inte värre än att det until stor del kan kompenseras med robotisering och AI, längre yrkesliv och större ansträngningar att hjälpa invandrare in i arbetslivet.
I själva verket är det mest remarkabla att den kohortspecifika fruktsamheten varit så stabil så länge, trots att fler svenska kvinnor är längre tid i arbete än i de flesta andra länder. En viktig förklaring verkar vara att männen är mer delaktiga i hushållsarbete än på många andra håll.
Karlarna kan förstås göra mycket mer än nu. Och så verkar bostadens storlek ha betydelse för när man skaffar första barnet. Babykrisen är kanske delvis en bostadskris?
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.