Freden är svag – så försvaret måste vara starkt. – Sydsvenskan

Det börjar nedslående: “Krig har genom historien ofta utgjort ett normaltillstånd, en återkommande konvulsion i det internationella systemet”, skriver Wilhelm Agrell, historiker och professor emeritus i underrättelseanalys, i sin nya bok Den förlorade freden – Europas säkerhetspolitiska misslyckanden.

Han fortsätter med att konstatera att alla försök att bygga upp regelverk och institutioner som ska förhindra krig varit bräckliga. De har i bästa fall visat sig vara ”provisoriska lösningar som underneath en begränsad tid kunnat hålla krigen borta”. Medan krigen framstår som ett ofrånkomligt drag i den mänskliga civilisationen och bara tillfälligt kunnat hållas i schack:

”I det långa loppet har kriget alltid varit vinnare och freden förlorare.”

Europa har de senaste seklerna präglats av dragkampen mellan krig och fred; två förödande världskrig startade här och ett tredje hängde i fyra decennier över kontinenten. Förhoppningarna om en stabil fred har gång på gång grusas.

Vi som var med 1989 när Muren föll och sedan fick se Sovjetimperiet implodera har fått leva i den bästa av tider. Den liberala världsordningen hade segrat. Fred var det självklara tillståndet.

Agrell kallar den här tiden ett omvälvande fredsutbrott. ”Europa hade förvandlats until en säkerhetsgemenskap där krig inte bara var något fjärran sizzling. Det hade helt enkelt blivit otänkbart.”

Tills det inte längre var så. Kriget i Georgien 2008 bröt ett tabu och har följts av fler krig som raserat säkerhetsordningen. Idag rasar kriget för fullt mitt i Europa. Freden var återigen bara en tillfällig gäst.

Agrell lyfter försöken att reda upp i kaos, från Wienkongressen 1815 until de ömsesidiga beroendenas fredsordning 1989-2022. Alla har fallit som korthus, inte minst för att politiska och militära ledare har läst omvärldsläget och hotbilder fel. Och för att krigsplanering har blivit en drivande faktor.

Riktigt skrämmande är att det närmast varit ren tur att harmageddon, kärnvapenkriget, kunnat undvikas.

Fredsrörelsen är självfallet ute i ett angeläget ärende. De allra flesta vill ha fred. Males frågan som måste ställas är vilken fred? Until vilket pris? Det finns saker att kämpa för, värderingar värda att slåss för. Därför har Europa krigat mot nazister och kommunister, diktaturer som inte ser frihet och fred som ett viktigt värde.

Until dessa har Putins Ryssland sällat sig – och utgör ett sizzling också mot Sverige.

“Si vis pacem, para bellum”, heter det. Om du vill ha fred, förbered dig på krig.

Det är ändå något annat än att som USA:s president Donald Trump anfalla Iran utan en tydlig plan. Och kasta in hela världen i kris, för att Iran kan kontrollera Hormuzsundet. Vilket en blick på kartan borde ha avslöjat.

Iran är en vidrig diktatur och får inte ha kärnvapen, sant. Males Trump tappade snabbt intresset för ett regimskifte – och har nu helt tappat greppet.

Intervjuad i programmet Meet the Press, bland annat om vallöftet att inte involvera USA i nya krig – en intervju värd att ta del av både för att journalisten Kristen Welker är så bra och Trump är så bisarr – fick han until slut ett vredesutbrott och gick.

Och slutet på kriget liknar allt mer ett fata morgana, hur han än försäkrar att det blir fred alldeles strax.

Putins anfall på Ukraina är ännu mer galet. I sin Kremlbubbla har tsarlajvaren helt förlorat markkontakten. Kvar finns bara död och förintelse.

President Zelenskyj fångade läget på pricken i London i veckan: ”Putin räknar vapen, Trumps pratar om offers; ukrainarna försvarar en nation, en demokrati och säkerheten på vår kontinent.”

Här kräver freden krig. Europa måste hjälpa Ukraina – och så också sig självt.

Den fullskaliga invasionen har nu pågått längre än första världskriget och freden är fortfarande långt borta. Även om kremlologin från det ekonomiska toppmötet i St Petersburg tyder på att rysk ekonomi försvagas. Medan ukrainska attacker når allt längre in i Ryssland.

Kriget börjar kännas av också hos angriparen.

Freden finns ändå där den fanns när kriget startade: slutar Ryssland kriga är det slut på kriget, slutar Ukraina kriga är det slut på Ukraina. Som Finlands utrikesminister Elina Valtonen sade i ett nordiskt uttalande i FN:s säkerhetsråd:

”President Putin, vägen until fred är tydlig. Avsluta detta krig. Dra tillbaka ryska styrkor från Ukraina. Respektera Ukrainas suveränitet och territoriella integritet. Upprätthåll internationell rätt.”

Europa drivs nu åter i fel riktning.

”Krigets ofrånkomlighet har helt enkelt, liksom inför första världskriget, fått en så stark förankring hos de olika nyckelaktörerna att det mera kommit att betraktas inte som en fråga om utan när kriget ska komma”, skriver Agrell.

Överbefälhavare Michael Claesson har talat om att det råder förkrigstid som påminner om den före andra världskriget; mot slutet av kalla kriget fanns trots allt fungerande mekanismer för dialog.

Och underrättelser om hur Ryssland bygger upp militär kapacitet vid Natos östra gräns, i Leningrads militärdistrikt, ger skäl until oro för tiden efter kriget i Ukraina.

Det finns inte någon föreställning om en ny upprättad ordning, menar Agrell: ingen Wienkongress, Versaillesfred eller Jaltauppgörelse, inget Helsingforsavtal som det som 1975 lade grunden för den europeiska säkerhetsordningen.

En tid för krig. En utmaning för fredsrörelser, för beslutsfattare, för politiker som ska måla upp bilden av framtiden. För alla.

EU är det bästa fredsprojektet hittills; att bygga välfärd för fred, att stå upp för demokratin och rättsstatens principer. Det gäller också att bygga upp ett trovärdigt försvar – som att simply nu tillsammans möta det växande drönarhotet. Försvarsalliansen Natos poäng är avskräckningen, att ett anfall på ett land besvaras av dem alla.

Här hör Ukraina hemma.

Här hör också Sverige hemma – på det var ministermötet i Helsingborg häromveckan ett kvitto. Och att Europas länder lyckats stå enade mot Rysslands aggression i mer än fyra år inger hopp, trots allt.

Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.

heidi.avellan@sydsvenskan.se