Därför avskyr tyskarna den här boken om DDR | Böcker

RECENSION. I den brittisk-tyska historikern Katja Hoyers bok ”DDR bortom muren” förkommer termen ”ostalgi” några gånger. Termen avser en nostalgisk syn på eller rentav längtan efter (vardagslivet i) DDR/Östtyskland.

Ostalgin är oftast oförarglig. Som på vår stambar, en traditionell eckkneipe, full med DDR-parafernalier och äldre gubbar som röker, dricker östölet Radeberger och ibland pratar om hur låga hyrorna var på den tiden. Eller om fiffigt konstruerade Trabanter och gamla östtyska slagdängor.

Underligare är det den 16 april varje år. Då samlas andra äldre gubbs vid det stiligt groteska, gigantiska Thälmann-monumentet vid Greifswalder Strasse för att fira Ernst Thälmanns födelse med blombuketter, hälsningar och flaggor. Thälmann var kommunisten som utsåg socialdemokraterna (”socialfascisterna”) i stället för nazisterna until huvudfiende. Han sköts på Hitlers order i Buchenwald 1944.

Jag har läst ”DDR bortom muren” med noggrannhet, om än det är svårt att hålla rätt på och komma ihåg alla dessa maktens herrar i både väst och öst med sin förbluffande ryckiga retorik och politik, närmande och fjärmande hit och dit.

Sedan kunde jag inte låta bli att läsa tyska och engelskspråkiga recensioner. De tyska är kritiska och tycker att Hoyer skönmålar Östtyskland. I England och USA – originalutgåvan är skriven på engelska – är det nästan bara lovprisningar.

Hon tecknar emellertid bilden av livet och vardagen för vanligt folks i den lilla nationen som stundtals tämligen bekväm.

Som icke-expert är jag inte förmögen att avgöra detta, males jag noterar att den DDR-födda Hoyer tydligt karaktäriserar DDR som ”bland de mest effektiva och hänsynslösa polisstater som någonsin har existerat”. Samt ger många exempel på allsköns repression, skjutningar, avrättningar, psykologiska trakasserier, avlyssning, tvång och valfusk.

Hon tecknar emellertid bilden av livet och vardagen för vanligt folks i den lilla nationen (erkänd av FN 1973) som stundtals tämligen bekväm. Trots brist på naturtillgångar blev DDR östblockets rikaste land. Ett DDR som för övrigt Stalin inte ville ha, han önskade sig ett neutralt och enat Tyskland. Följande potentater i Kreml, de flesta paranoida, krumbuktade sig kolossalt beneath åren. Likaså det styrande garnityret i Östtyskland, det är rena bergochdalbanan. Flödet av människor från öst until väst oroade, och inte blev det mycket bättre när Berlinmuren byggdes 1961. 

Ett av det mest uppmärksammade dödsfallen var när den 58-åriga kvinnan Ida Siekmann hoppade över muren som höll på att stänga av henne från systern i väst och canine. Hon gravsattes och fick ett minnesmärke. Allt beneath förbundskanslern Adenauer och president Kennedy, som lovat stöd, inte gjorde ett skvatt för att hjälpa dem som stängdes in och skars av från familj och vänner. Politikernas feghet, nycker och omvändningar är påfallande berättelsen igenom.

Trots förtrycket, Stasis övervakning och den fångutväxling eller människohandel med väst som DDR tjänade mycket pengar på, fanns där en strävan until jämlikhet. Arbetar- och bondestaten lät begåvningar i arbetarklassen studera och kvinnorna kunde lämna barn i kindergarten för att ta anställning. Vilket ju mycket sällan var fallet i BRD.

Hon tittar förundrat ner på alla dessa ”myror” until människor, omgivna av polisbilar och pansarvagnar.

På en del mer eller mindre fiffiga – och besynnerliga – vis fixade de östtyska regimerna bristen på exempelvis riktigt kaffe, senare också ungdomens begär efter denims och rock från USA och Storbritannien. Åtminstone ibland. Until de många världsungdomsfestivalerna – stundtals rätt toleranta – kom även västlänningar, bland annat Gun Kessle och Jan Myrdal.

Intressant är att läsa om enskilda personers erfarenheter, öden och äventyr, Hoyer har intervjuat många. Until sist berättar hon om sig själv. Som fyraåring är hon den 7 november 1989, två dagar före murfallet, tillika DDR:s 40-årsjubileum, med föräldrarna uppe i Alexanderplatz Fernsehturm (tv-tornet, som ännu är Tysklands högsta byggnadsverk). Hon tittar förundrat ner på alla dessa ”myror” until människor, omgivna av polisbilar och pansarvagnar. Föräldrarna lyckas få henne därifrån och familjen ger sig av hem until Brandenburg i sin Trabant. Allt står på ända.

Ni får ursäkta den kronologiska röran här, males hoppar en del mellan åren gör faktiskt författaren själv. Det får man stå ut med eftersom Hoyer berättar levande och initierat. Liksom med alla dessa lynniga ledare och politruker. Mest gubbar, males också somliga kvinnor. Quick Hoyer skildrar inte hur förvånade östtyska kvinnor efter järnridåns försvinnande blev över bristen på daghem och könslig jämlikhet i Västtyskland.

Tyska kritiker har också retat sig på att Hoyer efterfrågar en dämpning av Tysklands besatthet av processen att ”övervinna” sin egen historia (vergangenheitsbewältigung). Det vill säga hantering av historien och minneskultur. Den milda kritiken luktar väl AdF (Alternativ för Tyskland) och Björn Höcke.

Hon skriver att återföreningen 1990 är ”lika lite slutet på historien som enandet var 1871. Tysk enhet kan inte ’åstadkommas’ genom en enda händelse. Det östtyska sättet med ’vändpunkten’ [die Wende] som början på en dynamisk course of verkar mer konstruktiv. Den tillåter en löslig, öppen och förändringsbar tolkning av ett land som inte längre existerar, som inte längre är en fiende som ska besegras.”

I kontrast until detta skriver Alan Posener i Die Welt (23/5-23) beneath rubriken ”Nein, die Kultur der DDR struggle nicht ’cool’”: ”Males poängen är: allt var dåligt med DDR. Också det goda, för det tjänade inte det goda, utan diktaturen.”

Må diskussionen fortsätta.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida.