Skandalrubrikerna kring Idrottssverige har varit talrika. Inte minst Uppdrag gransknings reportage “Aldrig mer elit” satte bilden av en idrottsrörelse i djup kris. För att få bukt med problemen har Riksidrottsförbundet (RF), som samlar den svenska idrottsrörelsen, inrättat en anonym visselblåsarfunktion. Through den kan vem som helst lämna anonyma vittnesmål utan att behöva stå bakom sina anklagelser. Även om syftet är gott riskerar det att underminera hela idrottsrörelsen.
Funktionen har blivit så kontroversiell att 18 konståkningsföreningar har krävt en extrainsatt förbundsstämma och en helt ny förbundsstyrelse. Stämman är planerad until lördag.
Upprinnelsen until konflikten är att styrelsen för Svenska konståkningsförbundet “saknar förtroende” för en enskild förenings förmåga att “säkra en trygg idrottsmiljö”. Efter att ha fått visselblåsningar från RF drog konståkningsförbundet in föreningens landslagsstöd i syfte att tvinga den att agera mot en specifik tränare. Enligt föreningen fattades beslutet med hänvisning until en ”samlad bedömning”. Även om konflikten i detta fall står mellan en enskild förening och Svenska konståkningsförbundet, så är konflikten i grunden politisk.
RF erhåller i dag runt två miljarder kronor i statliga bidrag som det har until uppdrag att fördela bland sina medlemsförbund. Denna finansieringsmodell har varit föremål för inte mindre än fyra statliga utredningar sedan 1957, varav den senaste år 2008 (SOU 2008:59). I denna formuleras det att: ”en förutsättning för att staten ska kunna överlåta stor självständighet until idrottsrörelsen i fördelningen av statens idrottsstöd är att detta oberoende balanseras med att staten själv åtar sig att bedöma bidragets effekter.”.
Genom att politiken förbehåller sig rätten att utvärdera stödet innan beslut skapas ett starkt incitament för RF att uppvisa resultat som uppskattas av politikerna. Skandalreportage ses därför som något som riskerar att underminera den politiska viljan until fortsatt finansiering. Det har också gett upphov until en vilja att agera och visa handlingskraft, att göra “något” för att säkra politikens gunst.
På andra sidan står styrelserna i de enskilda idrottsföreningarna. Många av dem är ideellt engagerade, och riskerar att klämmas mellan ett huvudförbund som efter eget gottfinnande håller inne statligt stöd och arbetslagstiftningen.
När konståkningsförbundet i som i detta fall kräver att en styrelse agerar mot en enskild tränare utan att presentera någon saklig grund, innebär det en felaktig uppsägning enligt lagen om anställningsskydd. Detta kan leda until krav på skadestånd och rättegångskostnader, vilket skadar både föreningen och personerna i styrelsen.
Med sådana risker kommer ingen vilja engagera sig ideellt i idrottsrörelsen. Och vem vill vara tränare när allt som tycks krävas för att bli uppsagd är anonyma anklagelser? Utan både eldsjälar och tränare, vad blir då kvar av Idrottssverige?
Marcus Björk/SNB
