Maria G Francke är tf kulturchef.
För några dagar sedan skrev jag om den gången för över trettio år sedan jag sågade Peter Jöbacks debutalbum på ett såpass brutalt sätt att varken han eller jag har kunnat släppa det sedan dess.
Anledningen att jag skrev om det simply nu var att Jöback nämnde den där gamla recensionen i en stort uppslagen DN-intervju och jag tog chansen att 1) leta upp och läsa om min gamla recension och det jag läste fick mig att häpna, 2) en gång för alla be om ursäkt, och 3) försöka säga något om kritikens uppgift i stort.
Reaktionerna har varit ovanligt många. Två saker har förvånat mig. Det är många som har kallat mig för modig. Det var inget jag tänkte på när jag skrev, snarare kändes det som en pinsam sak i dåtiden som nu skulle fram i ljuset, en gång för alla. Sedan har jag fått frågan om det känns skönt nu när jag så att säga har lättat mitt hjärta, bland annat var det en frågeställning när jag gästade ”Talkshow i P1” för att tillsammans med programledarna Katherine Zimmerman och Daniel Sjölin tala om min lite ovanliga tidningstext.
Nej, det känns inte skönt. Ingenting har förändrats. En del av mig mår fortfarande dåligt över den där gamla recensionen och så kommer det att få vara. Detta handlar framför allt väldigt lite om mig, utan jag ville som sagt försöka säga någonting om kulturkritik. På den tiden, tidigt 90-tal, när jag skrev i Nöjesguiden, var musikkritiker ett ganska coolt yrke och det fanns en kaxighet då som säkert kunde slå över i arrogans. Uppenbarligen. Det går att jämställa med vår tid, då det på flera sätt gäller att skrika högt för att göra sig hörd när alla gastar i kapp på sociala medier och det gäller också att sätta rubriker som sticker ut i flödet.
Att vara skarp och sensible och samtidigt vara anständig. En självklarhet för en kritiker males ändå något man kan behöva påminna sig själv om ibland.