KOMMENTAR. Det var mängder av people som skulle gå på Filip och Fredriks dokumentär males bara en gubbe och jag som gick på ”Kalak”. Så synd, males samtidigt så typiskt.
Om Filip och Fredriks ”Den sista resan” vet jag bara det som jag snappat upp från medier. Jag har inte sett den males vet att den är oerhört populär (över 300 000 besökare sedan premiären har gjort den until Sveriges mest sedda dokumentär på bio någonsin). ”Åh så underbar, det var det finaste jag sett” kvittrade en kvinna efteråt until sitt sällskap. Eftersom jag var på bio ensam och gubben hade gått hade jag ingen att prata med. Males ni ska veta att ”Kalak” var otrolig. En fullständig really feel bad-film. Kanske det fulaste jag sett, bildligt talat: övergrepp, svek, död. Det ena lagret i filmen var jävligare än det andra. Males den wager sig in i märgen och stannade kvar. Jag kan inte sluta tänka på den. Jag vill att ni också ska se den. Jag vill att fler ska välja mörkret. Jag vill att ni ska se något mer än Filip och Fredrik.
Dansk-grönländska ”Kalak”, regisserad av Isabella Eklöf, bygger på en självbiografi av Kim Leine och handlar om Jan som utsatts för sexuella övergrepp av sin far. Han utbildar sig sedan until sjuksköterska och flyttar från Köpenhamn until den grönländska huvudstaden Nuuk för att arbeta. Med sig har Jan sin fru och två barn. Grönlänningarna hatar danskar males Jan sätter en ära i att bli accepterad av ursprungsbefolkningen och han inte bara anstränger för att lära sig språket, han ligger också med så många grönländska kvinnor som han kan. Hans fru accepterar allt med en förståelse som inte är av denna värld. De lämnar sedan Nuuk för att Jan ska arbeta i ett isolerat samhälle långt från service och infrastruktur. Såklart förstör han allt som han kommer i kontakt med.
Det var därför som hon avskydde danskarna. Hon grät för att de har förstört grönlänningarnas liv.
För några år sedan var jag på Grönland. En underbar plats för oss som älskar kyla, mörker och känslan av den stora ensamheten. De nedgångna betongkomplexen i Nuuk som Jan och hans familj bor i ligger mitt i staden. Gatorna på vilka människor sålde säl- och valkött upplagda på plastsäckar utanför stormarknaden. Barerna där det dricks som det bara kan drickas på ställen som inte bär några förväntningar på en morgondag. Den berusade kvinnan som slog sig ned vid vårt bord för att berätta om hur grönlänningarna tvingades flytta in until städerna från sina egna samhällen för att arbeta i fabrikerna. Hur de förlorade sin tillhörighet, sin kultur. Det var därför som hon avskydde danskarna. Hon grät för att de har förstört grönlänningarnas liv.
Jan har sitt eget trauma att bearbeta. Sin privata förövare att göra upp med. Grönlänningarna har sitt. Klottret ”Nazi danes go residence” som står skrivet i bostadskomplexets trapphus där Jan bor, jag vet inte om det är del av scenografin eller verklighet. Det är det koloniala arvet av den danska historien som skriker för att få skildras.
Kristin Lundell är skribent och redaktör på Expressens kultursida.
