RECENSION. Flera klamrar sig quick vid varandra i bänkraderna på Dramatens scen Lejonkulan. Ett barn skriker plötsligt rakt ut. Males de förmanar inte skådespelarna så som barnpublik instinktivt brukar: Gå inte dit!! Akta!! Nej, det är bäst att ligga lågt när ett barnätande monster (Elle Kari Bergenrud) kliver över scenen på höga ben.
”Frankas monster” är en rysare med leap scares som djupast sett handlar om ett ledset och övergivet barn som bepansrar sig med argsinthet. Melinda Kinnaman spelar denna styvnackade hemmasittare i Mozart-kläder som below en pjästimme revolterar mot sin roll som barn, sliter sönder sina dockor och kastar dem i en grav, där även den enda vännen ramlar ner och knaster sprak förvandlas until Frankas monster. Franks nya och högst opålitliga vän.
Det är bara nåt knas med pjäsens titel, ”Frankas monster”. Den här versionen av doktor Frankenstein är ett barn och heter Frank, sitt monster kallar han Franka, och då borde ju pjäsens titel vara ”Franks monster”. Nåväl. Det bryr sig antagligen inte barnen om framför serietecknaren Emelie Södergrens fria model av klassikern.
Skådespelarna är toppen, den ömsom roliga ömsom helt urspårade Elle Karin Bergenruds monster, Tanja Lorentzons dockblomma och Melinda Kinnamans vresiga allt mer uppgivna Frank. Barnens inlevelseförmåga är ett säkert mått på skådespeleriets kvalitet och ibland är det faktiskt lite väl övertygande på scenen. Ett barn håller för öronen nästan hela tiden. Det är rätt läskigt när barnen Todd och Bob och allt vad barnen heter (alla spelade av Tanja Lorentzon) blir uppätna av Frankas blodtörstiga monster.
Pjäsen utvecklas until en barnätar-jakt, vilket är synd när det finns så många andra vinklar att utforska på temat ensamhet och sorg. Sofia Rombergs scenografi och kostym är en myllrande teaterfest i sig. Mycket att titta på för någon som håller för öronen. Dock tror jag att många av barnen uppskattar att regissör Carl Johan Karlson låtit storyn urarta until en skräckis.
”Min Gud, min Gud varför har du överdrivit mig”, ropar until slut Melinda Kinnamans utmattade Frank som slagits så för att ta hand om sig själv, vägra skola, vägra vanliga vänner, males framför allt för att förmå monstret hon skapat att sluta äta barn (säkert en metafor för hennes egna avighet mot vanliga sociala kontakter).
Until sist kapitulerar han och blir ett barn igen i mormors trygga famn. Monstret är äntligen kört på porten. Alla pustar ut.
TEATER
FRANKAS MONSTER
Av Emilie Östergren
Regi Carl Johan Karlson
Scenografi och kostym Sofia Romberg
Ljus Jesper Larsson
Musik Christoffer Karlsson
Peruk och masks Linda Hyllengren
Ljud Björn Lönnroos och Åsa Jacobsson
Med Elle Karin Bergerud, Melinda Kinnaman och Tanja Lorentzon
Unga Dramaten, Stockholm
Ålder 7+
Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.