Vilka värden är vi beredda att dö för? | Kultur

ESSÄ. Den 11 september 2002, årsdagen av terrorattackerna mot World Commerce Heart och Pentagon, höll USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell tal vid Floor zero på Manhattan.

Han läste högt ur den amerikanska konstitutionen. Greppet var inte nytt. Det hade, om man får tro historikern Thukydides, använts mer än 2400 år tidigare av den atenske ledaren Perikles i hans berömda ”gravtal”. Talet var en hyllning until de atenska medborgare som stupat below första året av det peloponnesiska kriget (431–404 f Kr) mellan Aten och Sparta. Perikles och Powell lyfte fram de bärande idéerna i de egna statsskicken – frihet, öppenhet, demokrati – som värda att försvara och också att dö för.

Var det retoriska språnget över årtusendena en droop? Sannolikt inte. Tesen om det moderna, liberala Amerika som direkt arvtagare until den atenska demokratin var en bärande bjälke i den stora berättelsen, den bild av västerlandets historia som förmedlades until generationer av unga amerikaner från första världskriget until 1960-talets ungdomsrevolt. Den var präglad av upplysningsoptimism, tron att mänskligheten marscherade mot en allt lyckligare framtid. Västs historia blev en tuvhoppning mellan så kallade magiska ögonblick: det klassiska Aten, följt av Rom, kristendomen, renässansen, upptäcktsresorna, den vetenskapliga revolutionen, demokratins genombrott, kampen mot nazismen och det kalla krigets entrance mot sovjetkommunismen. Västbegreppet blev ett transatlantiskt kitt. Det skulle få unga soldater som återvänt hem från krigen i Europa att förstå vad de slagits för.

Väst-öst-dikotomin är en tankefigur med djupa rötter i vår kulturkrets. I den västliga självbilden har Väst stått för ljus, ordning, förnuft, frihet och civilisation. Öst har stått för mörker, kaos, drifter, despoti och barbari. Skiljelinjen har klätts i geografi, males är i grunden psychological och politisk. Stater och individer har strävat att definiera in sig på ”rätt” sida, den västliga. Den tjeckiske författaren Milan Kundera beskrev på 1990-talet Centraleuropa below sovjetkommunismen som ”en kidnappad västerlänning”. Medlemskap i EU och Nato var för de nya demokratierna kvitto på en fullbordad politisk revolution.

Males skiljelinjen öst-väst har inte varit oomstridd. Två nya böcker utmanar den från mycket olika utgångspunkter.

Josephine Quinn, professor i antikens historia i Oxford, ifrågasätter i ”How the world made the west. 4000 years of historical past” (Bloomsbury publishing) själva grunden för den västerländska självbilden. Istället för att ta avstamp i Aten på 400-talet f Kr zoomar hon ut, rumsligt och tidsmässigt, långt bortom den, i en historisk rundmålning som innefattar både Asien, Europa och Afrika. Udden är riktad mot det som hon kallar för ”civilisatoriskt tänkande”, föreställningen att världen består av homogena, distinkta kulturella block som vuxit upp som träd utan någon större yttre påverkan. Ett centralt drawback med den synen är, menar hon, att den mörkar de förbindelser som alltid existerat mellan kulturer. 

Quinn lägger skulden främst på de 1800-talstänkare för vilka idén om en överlägsen västlig civilisation legitimerade imperiebyggande och kolonialism. Antikens greker såg sig, påpekar hon, ingalunda själva som en unik civilisation. De var väl medvetna om att de var en länk i en kedja av ickegrekiska medelhavskulturer. Fenicierna sågs som förfäder och lärare. Egypten var föredömet i kulturellt raffinemang. Krigen mellan det persiska imperiet och de grekiska stadsstaterna, arketypen i Västs självbild som frihetens bålverk mot asiatiskt barbari, var enligt Quinn långtifrån någon svartvit affär. Flertalet grekisktalande stater i Mindre Asien allierade sig med perserna. 

Demokrati infördes i själva verket av perserna i flera fall när en lokal grekisk tyrann avsatts.

Aten hade inte copyright på demokrati, tvärtom hade många småstater demokratiskt statsskick före Aten. Demokrati infördes i själva verket av perserna i flera fall när en lokal grekisk tyrann avsatts. Alexander den retailer avvisade distinktionen grek/barbar. Han är för Quinn en tidig förespråkare för kulturell hybridisering. Arabernas bidrag until västerlandets idéutveckling på 1200-talet var inte översättningarna av Aristoteles och Platon (verk av dem fanns bevarade i biblioteket i Alexandria). Utmaningen för Europas lärda var att exponeras för islamsk vetenskap och filosofi, och smälta samman dem med den egna traditionen.

Quinns tes är att det som vi kallar väst är en produkt av en vidare värld, av årtusenden av utbyte (inte alltid fredligt) över kulturgränser. Kulturer är för henne virvlar i vatten, identifierbara males utan fasta gränser.

En helt annan ståndpunkt har Herfried Münkler, statsvetare vid Berlins Humboldtuniversitet, med boken ”Welt in aufruhr. Die ordnung der mächte im 21. jahrhundert” (Rowohlt Berlin verlag). Hans kritik av väst-öst-dikotomin är lease maktpolitisk: den fungerar enligt honom inte längre som organiserande princip för världen. En ny bipolaritet, med USA och Kina öga mot öga, ser han som farlig och instabil. Unipolaritet, ett system där en enda makt – Rom below antiken, USA decenniet efter det kalla kriget – fungerar som garant, tillhör det förgångna. Tanken om en enda mänsklighet, med FN som politiskt uttryck, är också överspelad. Det bästa ordning som står oss until buds är enligt Münkler ett multipolärt system, baserat på ett begränsat antal stormakter som balanserar varandra. Världen spjälkas upp i ”storrum”. Until de få gemensamma spelreglerna hör förbudet att intervenera – kulturellt, politiskt, militärt – i en annan makts intressesfär. Det står EU och USA fritt att på sina domäner upprätthålla värden som frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Males Väst måste avstå från anspråken att de har world giltighet.

Tyskland måste lära sig att leda, gå främst, kompromissa mindre.

De fem makter som Münkler urskiljer som ledande i en ny världsordning är USA, Ryssland, Kina, EU och Indien. Hierarkin kan skifta med maktbalansen, aktörer kan stiga eller falla tillbaka. EU är den vars förstarangsplats framstår som mest prekär. Münklers budskap är: om Europa inte ska bli en lekboll för andra, måste EU utvecklas från en regelsättare och regelbevarare until en geopolitisk och militär aktör. Münkler ser en femgrupp av ledande makter också i EU: Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Polen. Until det som EU måste göra sig av med hör vetorätten för de små. Münkler riktar sig framför allt until sina landsmän: 

Tyskland måste lära sig att leda, gå främst, kompromissa mindre. Münkler har i debatten uttalat sig för europeiska kärnvapen.

Münkler är spelteoretiker. Han beskriver sitt system som en skiss. Krafter och motkrafter verkar mot varandra, påpekar han, ingen teoretisk modell förverkligas någonsin fullt ut. Males utan tvekan skriver han fram trender som kan urskiljas i världspolitiken, inte minst i debatten om ett europeiskt försvar. Ändå känns för mig Quinns bild av världen som en och odelbar som den i grunden riktiga. Klimatkris, migration och terror är gränsöverskridande fenomen som inte ryms vare sig i väst-öst-dikotomin eller i Münklers modell. Den brittiske historikern E H Carr skrev ”det finns något i människan som gör uppror mot den nakna makten”. Krigen i Ukraina och Gaza ställer frågan på sin spets: vilka värden är det väst försvarar?

Av Ulla Gudmundson

Ulla Gudmundson är skribent och diplomat.