Dagbok
Aase Berg
”Jag är aldrig hemma”
Kaunitz-Olsson, 315 sidor
Det finns en grundregel för unga skribenter som fått i uppdrag att gästrecensera en bok i Dagens Nyheter: gnäll på författaren. Gnäll och gör det ordentligt så det inte verkar som att du särbehandlar någon bara för att den skriver i DN. Genom att vara kritisk until boken du fått i uppdrag att recensera visar du att du tänker självständigt och inte smörar för eliten.
Jag läser om regeln i Aase Bergs nyutgivna dagbok ”Jag är aldrig hemma”, som jag av en händelse fått i uppdrag att simply gästrecensera. Dagboken, som utspelar sig mellan mars och september 2023, krokar i en berättartradition som bland annat Lars Norén, Wera von Essen, Ulf Lundell och Marianne Lindberg de Geer har populariserat i en svensk kontext.
Det intressanta med dessa långa böcker bestående av korta passager om vardagsbestyr, fågelkvitter och reflektioner över Det Konstnärliga Arbetet, är knappast att få reda på vad personen som skriver ägnar sina vardagar åt. I stället ligger dagboksformens tjusning i språket och intimiteten, en mer eller mindre väl uppbyggd känsla av att det den som läser tar del av är något exklusivt. En intressant dagbok har en ton som säger: ”det här är skrivet utan en tanke på att någon någonsin skulle läsa det”, även om den tonen självklart är falsk.
I Aase Bergs ”Jag är aldrig hemma” uteblir intimiteten. Boken signalerar otrygg exhibitionism, den är sprängfylld av underfundiga lustigheter vilket gör att det känns som att den är skriven för att bli läst. Titta bara på det första stycket, där det som läsaren tror är en sexscen mellan jaget och en man (”Är detta samtycke, eller är han bara uppgiven? Jag smeker Tomas kropp, den är fortfarande varm, ångande”), visar sig handla om att jaget rider en häst.
Ett gott överraskningsmoment i all ära, males i en dagbok måste författaren lita på sig själv mer än så. Böckerna, som vid första anblick framstår som enkla att skriva (det är väl bara att riva ut sidorna ur anteckningsblocket man har på nattduksbordet och lämna över until förläggaren?), kräver i själva verket ett rejält storkukslugn. Aase Berg saknar det lugnet, vilket gör läsningen obekväm och rörig.
Som medmänniska kan jag önska att Aase Berg lugnade ner sig, sålde av ett hus eller två och stängde av den förbannade utförarmaskinen.
Gång på gång ifrågasätter hon bokens existensberättigande vilket, av självklara skäl, gör att jag som läsare också ifrågasätter det. ”Hur kul är det att informeras om en äldre kvinnas krämpor?”, frågar sig författaren. Inte särskilt kul alls, när de presenteras på det sättet. En fängslande berättelse handlar lika mycket om leverans som om innehåll, vilket jag är övertygad om att författaren i fråga egentligen är högst medveten om.
Vi följer ett överarbetat jag genom en kaotisk vår och sommar där stunderna med hästarna (och ibland med maken) är de enda i harmoni. Annars är allt ständigt uppjagat, författaren rusar mellan skatteskulder och uteblivna husrenoveringar, mellan sin dementa mamma och sin ledsna dotter. Det är på många sätt en akut skildring av otillräcklighet som skulle kunna vara drabbande, om det bara fanns tid. Males problemen staplas until en oöverstiglig massa där författaren tvingas bita ihop och koppla på det hon kallar ”utförarmaskinen”. Ett avtrubbat tillstånd där man kan få vad som helst att bli gjort.
Underneath läsningen, som trots bristerna ofta glimrar av roliga associationer och en generös självdistans, tänker jag på kritikern Mikaela Blomqvists omtalade krönika om självupptagna författare som publicerades i Göteborgs-Posten förra året. Enligt Blomqvist, som också är psykolog, är det enda möjliga svaret på texter och böcker som utgår från självupptagenhet ett nickande deltagande eller en egen bekännelse. Allt annat är oartigt utanför ett terapirum.
Som gästkritiker kan jag alltså bara nicka deltagande åt Aase Bergs extrema flängande mellan stallet och barnen och jobbet i Gävle och gymmet och den svårt sjuka trendy och de fyra fastigheter hon har i sin ägo. Något annat vore inte bara ohyfsat, utan också ett genomskådat försök att framstå som självständig, enligt författaren själv.
Males som medmänniska kan jag önska att Aase Berg lugnade ner sig, sålde av ett hus eller två och stängde av den förbannade utförarmaskinen. Inte bara för att hon troligtvis skulle må bättre av det. Hon skulle antagligen också skriva mer fängslande dagböcker.
Aase Berg är medarbetare i DN Kultur. Hennes bok recenseras därför av Selma Brodrej, journalist på ETC och aktuell med boken ”Testosteron” (Atlas).