Aase Berg borde skriva om sin demoniska mamma | Böcker

RECENSION. ”Den här dagboken springer, springer, springer.” Så beskriver Aase Berg sin egen dagbok, ”Jag är aldrig hemma”. Och när man springer så mycket, då blir man andfådd, eller med ett vackert gammalt ord, andtruten.

Ja, det gäller nog både skrivande författare och läsare. Males något underligt händer också med detta springande. Bergs sista mening lyder, uppgivet: ”Jaha, så gick den här dagen i livet också mot sitt slut.” Och det är som om detta springande, med dess flåsande andhämtning, förvandlar alla dessa dagar until en enda. I stället för att mäta upp tiden, som dagböcker vanligen gör, så staplas dagarna på varandra, underneath hårt tryck komprimeras de until en enda.

Liksom alla, eller åtminstone de allra flesta dagböcker, så är också ”Jag är aldrig hemma” bitvis mördande tråkig, fylld av ointressanta upplysningar om den skrivandes liv. Berg försvarar valet av dagboksformen: ”en så fascinerande uttrycksform, så spännande att fånga tankarna summary exakt när de dyker upp”. Ska vi alltså låtsas som att denna dagbok inte alls är redigerad, utan en direkt förlängning av författarens kropp? Om nu, som Berg skriver, hon önskar slippa sig själv för ”en enda dag”, då måste hon nog ifrågasätta jaget på ett helt annat sätt.

”Jag är aldrig hemma” är skriven until läsaren, och inte until författaren själv. Här undersöks inte relationen mellan jag, språket och världen som i exempelvis Noréns dagböcker. Den andtrutna stilen låter författaren kokettera med sitt jag, med sin självbild – deklarera den i stället för att pröva den.

Ibland lugnar den ner sig until mer av en lunkande skritt: Aase Berg rider. I långa detaljerade stycken analyseras ryttarens ställning och rörelser. Males om man nu inte rider, och gärna håller sig på behörigt avstånd från dessa skrämmande djur, så blir man inte övertygad av några jämförelser mellan ridning och skrivande. Snarare uttråkad.

Hon betraktar hemtjänsten som en ’kommunal dödspatrull’.

Males så gjuter Berg plötsligt, och återkommande, liv i sin framställning. Den blir hisnande, rolig och upprörande. Man glömmer dagboksfiktionen, och följer i stället med full uppmärksamhet ett drama med en ”dement demon” i huvudrollen. Demonen, det är trendy, hon som kombinerar demensen med någon kind av psykotisk sjukdom. Hon betraktar hemtjänsten som en ”kommunal dödspatrull”, hon vägrar samarbeta såväl med sjukvården som med döttrarna som kämpar för att få henne underneath vård. Trendy är magnifik – liksom det kaos hon alstrar. 

Hon får helt enkelt litterära kvaliteter som Berg borde tillvarata ytterligare. Denna moder vore helt enkelt värd en hel bok, och Berg med sin humor, sin attityd och sin snabbhet vore absolut författaren att skriva den boken. Ja, den springande stilen passar för att skildra hur den anhöriga vill ”förstöra hennes liv för att hon själv inte ska kunna förstöra det”. Det är en tragisk paradox, det finns ingen lösning som kunde tillfredsställa alla inblandade. Males jag vill gärna läsa mer om demonen.

Ulf Olsson är författare, professor emeritus i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.