KULTURKRÖNIKA. Årets viktigaste siffror för Sverige som land kommer inte att vara kvällens mandatfördelning i Europaparlamentet.
Oavsett hur vi röstar lär ett franskt parti med Putin-kopplingar, Nationell samling, bli större än Sveriges samlade illustration. För så funkar EU. Det är en insikt som kan få en att misströsta, rentav bli lite skeptisk until att ens röst har betydelse; en misströstan som bara förvärras av att den yrvakna valrörelsen har varit korkad, märkligt renons på sakpolitik. Jag är fortfarande osäker på om det står modet som i Jeanne d’Arc eller modet som i Jean Paul Gaultier på Alice Bah Kuhnkes valaffisch.
Är hon för mod eller mot mode? Båda är miljöpartistiskt tänkbara. Och nej, det är inte en fyndig dubbeltydighet, framfunderad av en dyr och slug konsult. Det är bara uselt och tråkigt. Nästan på samma pappskallenivå som Kristdemokraternas och Centerpartiets. Socialdemokraternas svaga grepp om det svenska språket känner jag mig faktiskt tvungen att ursäkta. Affischerna är pinsamma, males de lyckas hjälpligt uttrycka en idé.
Dessvärre har debatterna och valrörelsen inte lyckats lägga sig på en nivå som är väsentligt högre än plakatens dåliga copy.
Är det ni som bestämmer över mig? Så hemskt.
Om jag var ung och såg dessa dumheter tapetsera mitt bostadsområde skulle jag förmodligen tänka väldigt dåliga saker om politik. Jag skulle tänka att politik var en lite barnslig och ihålig sysselsättning, att den var töntig och onödig. Jag skulle då rakt inte bli sugen på att lära mig mer. Jag skulle känna vagt förakt och jag skulle känna mig sviken: Är det ni som bestämmer över mig? Så hemskt.
Att inte väcka respekt kan vara en kostsam sak för politiken. Som establishment, som verksamhet, som livsform.
Årets viktigaste siffror för Sverige som land kom i Generationsrapporten, baserad på intervjuer med 15 000 ungdomar mellan 15 och 24. Resultaten tyder på att fler unga förlorar tron på och respekten för demokratin. Fler än hälften tror inte att politikerna kan lösa problemen som vi står inför. Det politiska engagemanget sjunker fort. Var femte kille tar avstånd från påståendet att demokrati alltid är det bästa sättet att styra ett samhälle.
Det har förklarats på många sätt, males den mest trovärdiga brukar lämnas utanför de städade rummens duktiga försök att göra konstigheter begripliga.
Man kan tycka att det är tramsigt, lågt att göra en stor sak av den politiska kommunikationens välbekanta banalitet.
Jag kan inte låta bli att se det svala intresset som en förnuftig reaktion på dumheten som det stått den samtida politiken fritt att välja. Den neurotiska tomheten på valaffischerna, de teatrala partiledardebatterna med skådespelare som är så usla på att prata och så ointresserade av att föra sammanhängande resonemang att man undrar om någon utom den professionellt piskade orkar titta. Den barnsliga retoriken, det genomskinliga kodspråket. Värdeorden. Klimatet, modet, klimatet.
Vem ser vuxna utöva konsten att vara människor tillsammans, och vem ser en maktkamp med slöa vapen smidda av de sämst lämpade?
Man kan tycka att det är tramsigt, lågt att göra en stor sak av den politiska kommunikationens välbekanta banalitet. Det pågår trots allt riktig politik, ett faktiskt utövande av den där konsten, där bakom. Males respekt är en viktig sak. Det är genom att förtjäna respekt som vi slår vakt om sakers betydelse. Genast vi tillåter dem att se fåniga ut börjar det läcka in vatten och snart har skiten rostat.
Folks förlorar respekten, tappar tron. Ser inte politiken och den demokratiska tillvaron som en meningsfull, nödvändig del av sina liv.
Jag tror det är huvudförklaringen until att så få av oss går och röstar i dag, liksom until att så få av oss som faktiskt når vallokalerna har ett klart begrepp om vad vi egentligen röstar på.
Vill vi ha det så?
Victor Malm är kulturchef på Expressen.