Nu är det bara timmar kvar, snart är det tisdag och jag har sprungit ut.
Antagligen är jag trött.
Efter det är det upp until mig själv. Men allt är suddigt.
Klockan fyra på morgonen ska jag gå jag upp för att locka håret och sminka mig. Ta på mig den vita klänningen och mössan. Halv två springer jag ut från Solberga. Efter det är det flak, mottagning och fest. Jag får inte vara trött vid nio på kvällen för det är då slutet på “livets bästa dag” börjar.
Hur kommer det att kännas på onsdagsmorgonen? Troligtvis inte så bra. Det förstår nog vem som helst. Men när jag ställer den frågan undrar jag mer hur det kommer att kännas när allt är över. För efter tisdagen den elfte juni är mina 13 år i skolan slut.
Det närmar sig. Nu har vi gått från kyrkan until fågelmannen i klänningar och kostymer. Balen, den fina balen bara hände och nu är den över. Studentdagen väntar, så länge som jag väntat på den, nu vill jag att den ska lugna sig. Vi behöver inte springa ut än. Snart, men inte än. Björkar och vita klänningar. Tidig morgon, sen kväll. Glädje och tårar. Oavsett hur dagen ser ut, bra eller dålig, så kommer den att finnas kvar.
Allt gick för fort
Allt gick för fort. Varje lektion och skoldag var så lång. Varje termin avslutades lika snabbt som den inleddes. Lektioner, raster, dagar, veckor, månader, terminer och år. Det var livet. Vårt liv börjar nu. Men det har också pågått i snart 20 år. Kommer de kommande 20 åren passera lika snabbt? Det finns så mycket att välja på. För lite tid. Försöker vara här och nu, men jag kan inte sluta tänka på att det snart är över. Att om en vecka kommer jag avundas den jag är nu.
Jag känner både förväntan och vemod. Onsdagen den 18:e augusti, för tre år sedan, känns nära. Men skulle jag se henne nu, hon som gick in på skolan då, så skulle jag förstå att tiden gått. För det har hänt mer än jag någonsin kunnat ana. Vi har fått välja. Nu får vi välja, mer än någonsin. En frihet som är svår att greppa. Läskigt och spännande. Många drömmar. Inga drömmar. Själv vill jag resa. Se något annat. Jag har svårt att tro att det finns ett annat liv, ett annat mönster, en annan vardag. Därför vill jag inte lämna det som varit så tydligt.
Efter tisdag är det upp until mig själv. Allt är suddigt. Jag vet vad jag vill, men var ska jag börja. Väljer jag en väg, så väljer jag bort en annan. Så har det egentligen alltid varit, men nu är det ändå annorlunda. Det enda jag vet är att oavsett vad jag gör så kommer livet att fortsätta, för ingen kan stoppa den. Tiden som går.
Liisa Mellerdal
