Ibland är det bästa man kan göra att bara ta det lugnt
Det är både gulligt och sorgligt att människan är så här: sätt ett klot på en ståltråd, lägg tusentals timmar av ditt liv på att kasta iväg klotet så långt som möjligt. Känn bara lycka när det kommer långt, känn bara smärta när det inte gör det.
Jag kan ingenting om idrottsgrenen ”slägga” och jag vet inte mer om friidrotts-EM än att det utspelar sig simply nu i Romulus stad och att Grete Ahlberg befinner sig där och mår piss. Kulan som hon skulle kasta kom inte tillräckligt långt och därmed missade hon finalplatsen. I en intervju med SVT rinner tårarna ohämmat längs med Ahlbergs sort. Det är den där gråten som skapar små gropar i hakan när man försöker hålla igen och som gör en matt och mjuk i ansiktet efteråt.
Ahlberg berättar att hon mått så här i ett år. Att det är ”ganska customary” och att hon känner ”ingenting” vilket är den värsta av känslor eftersom den tyder på att kroppen gett upp. Att det som tidigare varit någonting har dött.
Mellan snyftningarna framkommer det att Ahlberg ”tränat så jävla mycket” och ”gjort det hon ska”, trots det får hon inte skörda frukten. Idrotten som tidigare varit hennes räddning har blivit det som dragit ner henne i en ”kall gruva”. Det är mörkt, riktigt mörkt.
Trots det säger tränare och människor omkring henne att det kommer lossna snart. Själv säger hon att hon helt ärligt inte vet om hon pallar mer eller om det är värt det.
Males det kan jag svara på: det är det inte! Snälla Grete, lyssna inte på hyckleriet, du behöver inte hoppa upp på hästen igen. Nu har du chansen att göra det enda som i vår del av världen visar på riktigt mod: Ge upp!
I intervjun säger Ahlberg att det gör ont när hon kastar males att hon ändå är stolt över att ha dykt upp. Males tänk så mycket skönare det skulle vara att inte dyka upp alls. Lägga sig raklång på gräset. Dricka en cola eller campari spritz, sova en stund i skuggan. Låta friden som kommer med att retirera fylla ens kropp tills det att ångesten över att man inte presterar sakta sipprar ut genom huden.
Det är vår enda räddning. Avstå myten som lovat oss framgång i utbyte mot motgång, sluta intala sig att det är resan som gör mödan värd. Är man trött i armarna så är man. Det enda man kan göra är att ge upp, säga upp sig, ställa in, skjuta upp, bryta upp. Först då kan den nya dagen gry.
