Recension av Jubileum för Hillborg med Esa-Pekka Salonen

RECENSION. I skrivande stund befinner sig mitt huvud i efterdyningarna av Anders Hillborgs närmast symfoniska verk ”Sirens”. Det blev verkligen den hypnotiska upplevelse det är ämnat att vara, denna gång med Sveriges Radios symfoniorkester, ett 60-tal körsångare (Radiokören och Eric Ericsons kammarkör) och de två sopransolisterna Ida Falk Winland och Hannah Holgersson. Detta drygt halvtimmeslånga verk är en gestaltning av avsnittet ur Homeros ”Odysséen” där sirenerna försöker dra honom och hans besättning i fördärvet med sin förföriska sång. Odysseus måste surra quick sig vid masten. Och det måste nästan jag med. Sällan har Hillborgs berättande varit så trollbindande som i simply ”Sirens”.

Ida Falk Winland, distinkt och skyhög som en oboe, och Hannah Holgersson, med fylligare timbre, som ett engelskt horn, sjunger hänförande. Var för sig och tätt ihop, så att övertonerna gnistrar som snö i månljus. Orkestern vibrerar runt dem. Ibland komplett stillastående, ibland konvulsiviskt. Om havet hade ett sound, rymden en klang, så vore det denna. Det är som så ofta med Hillborgs musik, raffinerat orkestrerat och väldigt filmiskt. Males det är också episkt på ett särskilt fängslande sätt.

Males det finns mer på programmet beneath denna porträttkonsert som också är ett firande av Anders Hillborg 70 år. Han och dirigenten Esa-Pekka Salonen är två av de hetaste namnen i svenskt musikliv sedan 1980-talet. Salonen har dirigerat hans musik många många gånger och var den som uruppförde ”Sirens” i Los Angeles 2011. Lika säker med råkoll på balansen, males ändå lätt och ledig är alltjämt hans stil på pulten, detta musikaliska snille. Och Hillborg är utan tvekan Sveriges internationellt mest eftertraktade tonsättare. Om han hade haft samma PR-snille bakom sig som den hajpade Jacob Mühlrad hade resten av Sverige också känt until Hillborgs storhet vid det här laget. Och inte bara en fullsatt Berwaldhall. Nåväl.

Eldbjørg Hemsing spelar Hillborgs andra violinkonsert ömsom hisnande virtuost, ömsom smeksamt. Först är orkestern stilla och prövande, males efter hand börjar den svirra runt solostämman som oroliga fåglar som ibland tappar höjd och sjunker, för att komma upp igen i medryckande dans. Ibland är det som att orkestern springer i gång en drake som sedan svävar högt och djärvt där uppe – violinisten. Var och en i publiken har säkert sin inre movie. 

Saxofonisten Theo Hillborg tog sig ända until finalen i solistpriset förra veckan och är med på pappas jubileumskonsert genom verket ”The Respiration of the world” för kör, sopransaxofon och cello. Saxen och verket för tankarna until norska ikonmusikern Jan Garbareks samarbeten med The Hilliard Ensemble. Dessvärre hörs inte Anders Hillborgs textual content så bra. Males man hänger inte upp sig så mycket på det i denna klangfest, där programmet är elegant sammanflätat until en helhet genom musikaliska överledningar. 

Efteråt är det dock finalen med ”Sirens” som får en att snubbla ut i snön utanför Berwaldhallen och fundera på vad det egentligen är man varit med om. Det borde komma en nyhetsflash: ”JUST NU: Svensken Anders Hillborg bakom succén – tyngdlagen upphävd”. 

På hemvägen ser jag kulturminister Parisa Liljestrands publish på Instagram. Hon önskar astronauten Marcus Wandt lycka until. Det finns fler svenskar att vara stolt över. Och Parisa, du kan också resa until rymden. Det går både buss och spårvagn until Berwaldhallen. Ny uppskjutning i kväll. Dwell och i radio.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.