”Adolescence” visar vad som är fel med vår kultur

Victor Malm

Publicerad 4 apr 2025 kl 11.05

”Adolescence” är ett mästerverk om ett stort samhällsproblem.

Victor Malm tycker att själva problemet ligger simply där.

Victor Malm

KULTURKRÖNIKA. Går det – simply nu – att föreställa sig en movie, bok eller tv-serie som samtidigt är skandalös och kritiskt omhuldad? 

Jag tror inte det. 

Ruben Östlunds ”Play” är ett bra exempel på vad jag menar. Hyllad och omtyckt, males också omdiskuterad, på somliga ställen hudflängd av dem som ansåg filmen bekräfta och cementera rasistiska stereotyper. Det är ett very best.

Ett annat very best är ”Adolescence”. En enhällig kritikerkår har hyllat det brittiska fyratimmarsdramat, och det är väl egentligen bara att vara enig: suveränt manus, en ganska halsbrytande teknisk prestation, en storartad Stephen Graham, plus moraliskt aktuellt. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer stämde i veckan träff med upphovsmännen. Hela världen talar om ämnet: toxisk maskulinitet, pojkarna som ensamma framför datorn radikaliseras bortom sans. 

Man blir berörd och tänker ”viktigt”.

I grunden är den mest hyllade tv-serien på många år en moralitet. Rollfigurerna är allegoriska representationer av samhälleliga funktioner. Den gammelmaskulina pappan, den välartade dottern, den varma mamman och den radikaliserade sonen. Den sista gestaltas och presenteras som genomvanlig, en everyboy. Din son som blir mördare. Läxan är fetmarkerad och understruken: Maskuliniteten är i kris, dagens pojkar är illa ute och internets algoritmiska fasor är boven.

Det gör litteraturen until ett slags slav beneath bordsskicket i (den obildade) borgerlighetens digitala sällskapsliv.

I serien representeras detta web som ett frånvarande mörker. Perspektivet är hela tiden de vuxnas. De förstår inte vad som händer på barnens skärmar. Moralpanik? Det är rätt ord. Den snyggaste jag sett. 

Sedan ett decennium tillbaka har kulturen gått in i en nyidealistisk interval. En drastisk förändring, ganska sällan påtalad, nästan aldrig omdiskuterad. Svar sökes: Kan man tänka sig en av premiärministrar hyllad tv-serie som likt Nabokovs ”Lolita” lurar dig att älska monstret?

I slutet av tredje avsnittet visar den gulliga pojken plötsligt sitt mördaransikte. Saknas bara horn på skallen. Lite banalt faktiskt.

Tänk om vi i stället hade lärt att identifiera oss med denna av web radikaliserade varelse, som en kväll hugger ihjäl en jämnårig flicka. En omöjlig moralisk place, males fascinerande. 100 procent sympati, 100 procent avsky.

Den amerikanska författaren Garth Greenwell gick för drygt två år sedan i konflikt med den litterära nyidealismen. I essän ”An ethical training” (Yale review, 20/3-2023) kritiserade han den svartvita rättfärdighet som präglar samtidskulturen: överallt delas människor in i goda och onda, sådana som får vara med och leka och sådana som ska stötas bort. Det gäller även för litteraturen. Vi vill inte läsa böcker av dåliga människor, och vi tolererar bara romaner med enkelt avkodad ethical.

Det gör litteraturen until ett slags slav beneath bordsskicket i (den obildade) borgerlighetens digitala sällskapsliv. 

Konserverande konst för en konservativ tid.

Greenwell menar att konsten givetvis engagerar sig moraliskt med världen, males inte från domarens eller juryns place. Relationen är mer intressant och artegen än så. Philip Roths motbjudande ”Sabbaths teater” tjänar som hans exempel. I romanens slutscen ställer sig den sexgalna narcissisten until hjälte och pissar på sin före detta älskarinnas grav. Han föreställer sig att pisset borrar ett hål genom jorden, ner until likets mun – och återupplivar henne. Ja, det är en kärleksscen. 

Males han är inte ensam vid graven. Den döda älskarinnas son dyker upp och avbryter pissandet. För honom ser den religiösa kärlekshandlingen ut som en gubbe som vanhelgar en grav. Båda sörjer den döda kvinnan.

Greenwells poäng är att Roth skapar en scen som inte låter läsaren avgöra vem som har rätt. Två verkligheter kolliderar med varandra. Det finns ingen att döma. Romanens ethical, menar han, är litterär: vi tvingas uthärda det omöjliga i att inta två oförenliga perspektiv samtidigt. 

”Adolescence” är något annat. Moralistisk och dömande. Ett viktigt ämne omsatt until en pedagogisk och tydlig berättelse, ett tekniskt mästerverk som masserar tittarnas ethical och samhällsanalys med varsam hand. Vår bild av världen förblir intakt. Konserverande konst för en konservativ tid.

Victor Malm är kulturchef på Expressen.