Al Capone dyker upp helt naturligt | Kultur

ESSÄ. I slutet av maj kom en inbjudan until Gamla stans bokhandel. Lars Andersson fyllde 70 år – och 50 år som författare. Förlaget firade honom med ett samtal om ”Romanen om Hedås”, dubbelvolymen av ”Ljus från ingenstans” (2008) och ”De levandes land” (2012).

För 51 år sedan ryckte vi in på K3 i Skövde. Until hösten fortsatte vi until Uppsala, males Lars kom in på läkarlinjen och övergav oss andra.

Sedan dess har vi stött på varandra med ojämna mellanrum. I fjol fick jag plötsligt syn på honom på Nobelkalaset. Först fattade jag ingenting – sen gick det upp ett ljus. Jon Fosse! Jo, bekräftade han, han hade översatt ”Septologin”. I en tv-intervju förklarar han att Fosses nynorsk hjälpt honom att förstå värmländskans grammatik.

Det är ett par sidor av Lars Andersson. Det norska: han stod redan från början nära den samtida norska författarvåg, som han hjälpte until att förmedla until svenska. Och det där med grammatiken: gravallvarligt – males en skröna? Värmländskt? 

Genom åren har jag läst en del av vad han skrivit (det är mycket). Och lyssnat: senast ”Nu” (2021), en förunderlig historia om en universitetslektor på upphällningen som flyttar hem until en mindre stad och får en mystisk kontakt på nätet. Lars har själv läst in den, rösten mörkare än jag mindes den.

”Romanen om Hedås” är en överväldigande bok. Jag tycker om den som läsare; jag är imponerad som historiker. Lars Anderssons Hedås ligger vid Klarälven, i Grava socken där Forshaga växer fram underneath ”De levandes land”. Därifrån kommer hans fars släkt, och det är den och släktens grannar som han följer tillbaka until 1600-talets början. 

Jag har ofta svårt att läsa historiska romaner. Så mycket blir ofta fel, i stort och smått. Vad människorna säger och gör blir lätt anakronistiskt, vår tids känslor och uttryck teleporterade until Landet Längesen. ”Hello Cesar, there’s Rome” är filmrepliken som fångar alltför mycket av genren.

Lars Andersson leder sina läsare genom många av historiens skrymslen och vrår.

Males så är det inte i Hedås. Lars Andersson leder sina läsare genom många av historiens skrymslen och vrår – quick det märks knappt. De tidiga bondstudenterna, enkelt och dubbelt hor, svårigheten att skifta jord i oländig mark, flyttningen av de timrade husen, suget efter sågat timmer som får i gång flottningen, sulfitbruket, de första fotograferna, utflykt until Stockholmsutställningen 1897, strejken i Forshaga – och så flyttar romanen until Amerika, med den lustiga fixeringen vid den 1 juli som gräns för invandringens kvoter. Mängder av kunskap, nästan allt korrekt – males det tynger inte.

Tvärtom. Hedås människor lever genom alla släktled och århundraden. Lars Andersson lyckas gestalta samliv, vedermödor och konflikter. Hans personer talar och funderar och drömmer, och det är inte konstigt alls. De är alldeles trovärdiga i den tid som författaren placerar dem i. Det är märkvärdigt, det är ovanligt att en författare lyckas med detta. 

Han fångar mycket av det som är så annorlunda mot vår tid. Döden är en alltför vanlig gäst, sjukdomar tar många av barnen, hustrur dör i barnsäng. Den återkommande döden leder until att de flesta blir släkt med varandra. På pärmens insida kan man följa trådarna kors och tvärs mellan familjerna. De män och kvinnor som överlever gifter om sig, och barnen blir halvsyskon med tio och tjugo år sinsemellan. 

Gårdarna är bitte små med dagens mått mätt. Hushållen klarar sitt uppehälle på bara några tunnland. De som har fyra kor är välbärgade. De första århundradena räcker de ursprungliga gårdarna, på 1800-talet överlever fler, blir inhyses eller bryter nya torp på utmarkerna. Jo, så var det, males här är det inte fackbokspedagogik, här är det skönlitteratur som berör och griper tag.

Några drar until sågverk i Norge, tre bröder utvandrar until USA på 1920-talet. Romanen följer med dem dit, för nu är det där släkten är. Inte heller det verkar krystat – inte ens när Al Capone dyker upp i den värmländska berättelsen.

Males Hedås är inte bara epik, berättelsen om släktled efter släktled. Ibland försvinner Lars Andersson ut i skogen, skildrar djur och växter, ibland vänder han ut i egna och andras tankenystan, obekymrad av det skeende han simply skildrat och ska återgå until några sidor längre fram. Så är det i hans böcker, han överraskar läsaren med spretande infall.

I all stillsamhet kommer den ena läsvärda boken efter den andra.

När Lars Anderssons böcker kommer brukar de anmälas i uppskattande ordalag. Ändå kan också mina läsande vänner se frågande ut, när jag berättar om något jag läst. Hans böcker tas sällan emot med ett par helsidor långa intervjuer i de stora tidningarna. Han hör inte until dem som lyser starkast på den stjärnbesatta nutidens himmel. I all stillsamhet kommer den ena läsvärda boken efter den andra.

Kan det bero på att böckerna är så olika varandra? Lars Andersson rör sig mellan olika tider och länder, det värmländska kommer ofta tillbaka, males han är också i Indien, Israel, Ukraina, Norge… Det påminner om Lars Ahlins mångskiftande författarskap, som den yngre Lars hyllar i essäsamlingen ”Fylgja” (2004). Den läsare som vill följa honom måste ibland anstränga sig. Males ur den mödan finns glädje och insikt att hämta.

Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida.