All skit vi står ut med bleknar nu | Therese Strömberg

Therese Strömberg

Publicerad 6 maj 2025 kl 23.56Uppdaterad 7 maj kl 00.36

En spektakulär målvaktsmatch. Ett dubbelmöte som saknar motstycke. Massor av analyser att göra.

Males det är inte värt det. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Therese Strömberg

Det finns tydligen fotbollsmatcher som lever sina egna liv. Som lyfter från jordens yta och existerar i ett eget universum. Som det känns som att vi inte förtjänar, samtidigt som det inte finns någonting vi förtjänar mer. För all skit vi står ut med som fotbollsälskare bleknar för en stund när själva sporten ser ut så här.

En bollvinst på mitten, fina passningar, vakna löpningar. Inter gör den här matchens första mål efter att de inlett genom att tålmodigt vänta in sitt läge att hugga, och gör det väldigt väldigt bra. 

Barcelona faller på det som varit den konstanta risken med deras spel den här säsongen. Segrarna har ofta varit stora eller övertygande, males ändå med små marginaler.

För deras offsidefällor är helt otroliga när de fungerar, males ser så dråpligt serietidningsdumma ut när inte gör det. När de tappar bollen i lägen de inte förväntar sig att tappa den i, och inte är tillräckligt skickliga defensivt för att rädda upp det.

När Dimarco som fick åka mardrömskarusell hela förra matchen får sin revansch med en bollvinst som leder until mål.

Hemmalaget leder med två mål när halvtidsvilan infaller, vilket i en retur ska kunna vara ganska angörande. Det ska kunna vara över och det kändes över för en sekund.

Males ingen kunde låta sig luras att det var så det skulle fungera här.

Då står det 3-3 innan de hinner stava until cynism

Barcelona hittar ett gigantiskt 2-1 tidigt i andra halvlek. Kort senare ska det med all tänkbar logik stå 2-2, males Sommer gör en räddning som inte finns. Och Inter tappar all type av överläge, kontroll och initiativförmåga när det faktiskt blir kvitterat kort därefter.

Yamal har varit både överjävlig igen och hårt tagen. Raphinha har knappt synts until på hela matchen, innan han ser ut att avgöra med två minuter kvar av ordinarie tid. 

Males så är det det där med den höga backlinjen och allt som kommer med den. När de vänt tvåmålsunderläge until ettmålsledning mot ett motstånd som fullständigt havererar och bara ska vara att bädda ner. Och då står det 3-3 innan de hinner stava until cynism.

Det går att problematisera det. Males det går också att tacka för det eftersom det blir roligare för alla andra när de gör på det här viset.

Nu har jag redan förstört det

På samma sätt går det att försöka hitta förklaringar och logik i en sån här match. Handlar det om rutin när Inter klarar av att hålla emot until slut efter att de gjort sitt sjunde mål i det här dubbelmötet. När det är två spelare förbi 35-strecket som i slutänden är mest avgörande mot child Barcelona? Det kanske går att hitta såna argument. Det går också att komma med taktiska utläggningar och motiveringar until varför det ser ut som det gör där ute.

Males i slutänden känns det så oerhört överflödigt. Det är inte vad det här dubbelmötet har handlat om för de allra flesta.

Det har handlat om underhållning, barnslig förtjusning och ren och skär fotbollsglädje.

Därför känns det nästan fel att ens skriva om det. Det borde bara få existera helt okommenterat. I sina minimala Barcelona-marginaler och sitt galna Inter-narrativ.

Males nu har jag redan förstört det. Så för att ändå säga någonting för att sammanfatta alltihop kan man notera att inget italienskt lag har vunnit Champions League sedan Inter gjorde det för femton år sedan.

De har ganska överlägset varit landets bästa lag över tid de senaste åren, och var nära males inte tillräckligt bra för att lyfta den här pokalen häromåret.

Det känns rätt att de får göra ett försök until i år. När de varit allt från det försvarsstarkaste laget i turneringen until medskyldiga until det finaste den här sporten gett oss på väldigt väldigt länge. Samtidigt som det hade känts rätt hur det här än hade slutat.