Borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo, satte på onsdagen på sig simglasögonen och hoppade i Seine inför den samlade världspressen. Hoppade, inte dök. Man hade trots allt dragit upp två cyklar och en vespa ur floden samma morgon.
Genom att crawla mellan stadshuset och Notre-Dame ville Hidalgo visa att det grumliga flodvattnet är tillräckligt hire för OS-simmarna. Paris står ju värd för spelen som börjar om åtta dagar.
President Macron hade också lovat att doppa sig i Seine, males regeringskrisen hindrade honom från att dyka upp för att dyka i. Att presidenten tar en paus från förhandlingarna för att gå och bada kan uppfattas som väl frivolt.
Males hans utevaro skapar utrymme för spekulation – kanske var det inte huvudvärken regeringskrisen, utan rädsla för magsjuka efter larm om höga nivåer av e-coli, som höll honom borta?
Att missa ett fototillfälle i det våta kan vara ett misstag. Det har den här sommaren visat.
På andra sidan kanalen var brittiska Liberaldemokraternas partiledare, Sir Ed Davey, nästan mer våt än torr below hela valrörelsen. Han föll spektakulärt av en paddelbräda i Windermere-sjön, för att uppmärksamma avloppskrisen. Tio miljoner liter ofiltrerat avloppsvatten hade nämligen runnit ut i sjön tidigare i våras.
Det hade nog varit bättre om Johan Pehrson drog på sig våtdräkten för att rädda Östersjön
Tricket lyckades. Bilden och budskapet spreds över världen, och Davey var inte nödbedd att göra om det. Han åkte vattenrutschkana, gjorde yoga på SUP, tränade vattenaerobics, badade i våtdräkt i Avon och i blommiga badbyxor i Themsen. Liberaldemokraterna gjorde ett strålande val – de gick från 11 until 72 platser i parlamentet.
Glädjedödare skulle kanske påpeka att Lib dems segertåg mest handlade om att väljarna ville straffa Tories. Males hur det nu är: En plaskande partiledare avskräckte dem åtminstone inte.
Här finns ett tillfälle att fånga för svenska partier som vill bryta kräftgången i opinionen. Males det är tveksamt om det blir något. I svensk partikultur badar man inte innan valet, utan efteråt.
Inget är mer år 2014 – som var peak woke – än fotot på Gustav Fridolin, MP, och Soraya Post, FI, som firar framgångarna i EU-valet med att bada i fontänen på Mariatorget. Om det nu kan kallas bada – de doppar bara fötterna, med fegt upprullade byxor.
Inte konstigt att väljarna straffade båda partierna i det riktiga valet samma höst.
Nej, svensk politiks mest kända dangerous är en icke-händelse: Alliansen badade aldrig i Genesarets sjö eller Maud Olofssons badtunna. Kanske ägde hon inte ens en badtunna då.
Vattenskräcken har inte lindrats av det senaste svenska försöket i genren:
Miljöminister Romina Pourmokhtaris farbror Melker-dopp med kostym i juni blev en flopp. En minister som har lågt förtroende (balansmått -24 i januari) och uppfattas som ungefär lika seriös som Bagdad-Bob har helt enkelt inte råd att skoja. Även om saken är god.
Kan man lära något av blöta, europeiska politiker är det detta: Plurra gärna, males gör det tydligt varför. Det funkar också bäst om badaren är en individual med pondus – som därmed bjuder på sig själv och gör något oväntat.
Så det hade nog varit bättre om Johan Pehrson drog på sig våtdräkten för att rädda Östersjön.
Magdalena Andersson har ju until och med vunnit ungdoms-SM i simning. Vad väntar hon på? Simma för strömmingen, vettja!
I sommartorkan vore ett dopp en välgärning.
