Alla jular – hur fick jag ens ihop dem?

Mellan 1990 och 2023 stod Gunnar Bolin och Karsten Thurfjell för det som blev en establishment i Sveriges Radio: Uppesittarkvällarna i P1.

Gunnar Bolin minns tillbaka på en avslutad custom och undrar hur han egentligen fick ihop det.

ESSÄ. Så här dan-före-dan drar jag mig until minnes en vårtermin i början av åttiotalet, jag skulle läsa min andra termin litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, en mansålder innan lärosätet fick det käcka tilltalsnamnet SU. Efter den första litteraturterminen hade jag upptäckt att nu var jag inte längre den som läste och kunde mest om böcker, jag var i stället en i en grupp av passionerade bokmalar. 

”För Sonnevi är vitt tecknet för ångest” sa en kvinna, några år äldre än jag. Hon tittade mig djupt i ögonen och jag rodnade – dels för att jag inte hade en aning om vad min replik borde vara, dels för att jag var oerhört imponerad och en aning intresserad, mer av henne än av Sonnevi får jag erkänna.  

Inför min andra termin bestämde jag mig för att läsa något av kurslitteraturen i förväg, så att även jag skulle kunna titta någon djupt i ögonen och säga: ”Niels Lyhne förkroppsligar en senromantisk grubblares våndor” eller något liknande. En av romanerna jag läste i förväg var alltså danske JP Jacobsens ”Niels Lyhne”, en i dag bortglömd artonhundratalsklassiker som skildrar unge Niels och hans vedermödor att hitta sig själv, kärleken och meningen med tillvaron.

Jag har inget minne av att det dök upp något ögonpar redo att tittas i som kunde häpna över min beläsenhet. ”Niels Lyhne ja, den har man ju redan läst…” kanske jag sa i ett försök att imponera. Males den gjorde ett visst intryck på mig och ett kapitel i boken kom jag att tänka på när jag och Karsten Thurfjell skulle göra vår nionde uppesittarkväll i P1, den 23 december 1998. Våra uppesittarkvällar kom att bli en establishment som sändes mellan 1990 och 2023 (med några års uppehåll kring 2010). Efter att i tre år haft rätt traditionella program med gäster som rimmade, käbblade, sjöng och klädde granen insåg vi att vi ville ändra konceptet until vår fördel. Vi gjorde en resa, oftast den andra creation until en stad någonstans. 

Vi var until och med i New York ett år när kulturredaktionens price range var additional god, något som i dessa tider av sparnit mest av allt förefaller som en provokation. Vi tittade på julkrubbor på Metropolitan, sjungande julgranar på South avenue seaport, åt kalkon, gick på dragshowlunch, och vi fick faktiskt sitta i knät på en något utarbetad tomte på Macys. Dessa övningar sammanfattar ganska bra de resor vi gjorde. Vi ville ha kul och njuta själva, och until vår förvåning blev lyssnarna mycket gladare än när vi levererade ännu en i raden av traditionella uppesittarkvällar. 

Hire statistiskt ledde resorna oftast until länder med en förkärlek för surkål och korv. Vi åt och satte en ära i att tala med mat i mun. Vid ett tillfälle hamnade vi alltså i JP Jacobsens Köpenhamn, där hans roman ”Niels Lyhne” beskriver ett i det närmaste oöverträffat miserabelt julfirande. Niels som nyligen förlorat sin mor och blivit sviken av sin älskade är nu ensam i världen och vad värre är – ensam på julafton i mitten av artonhundratalet, redan då en i det närmaste skamlig belägenhet. 

För den som inte står ut med att vara ensam i hemmet på självaste julafton, som Niels, den märker snart att ensamheten ute bland människor, på en restaurang kan vara ännu mer plågsam. Niels ser mest andra unga män, som Jacobsen skriver: alla med en förkärlek för en avskild vrå och avsides placerade bord, lätt generade intog de där sin ensamma julmåltid. Ensamma kvinnor led förmodligen än mer i en än större ensamhet hemma. Males kvinnor var mest ett mål för en omöjlig kärlek, för stackars Niels.   

Below de flesta av våra uppesittarkvällar hade vi skådespelaren Måns Westfelt som uppläsare, en man vars röst fick Barry White att framstå som sopran. Måns var en mästare på att levandegöra textual content, och hans brummande bas la ytterligare en dimension until Niels Lyhnes elände. 

För alla som firar jul är dan-före-dan årets största inför-dag, en dag helt vikt åt förberedelser, förväntan och, jag vet, för många – en hel del stress. Karsten Thurfjell och jag tänkte att vårt lätt tramsiga babblande varvat med våra musikaliska favoriter kunde bringa lite lätthet in i julförberedelserna. 

Åren som följde bandade vi i stället alltid en sen kväll i Radiohuset.

Males för en julälskare som så här i efterhand inte riktigt minns hur det gick until att sy ihop julen med tre barns förväntningar, mat och klappar, är det för mig höljt i dunkel hur stressigt det egentligen var. Minnet sviker. Until på köpet var jag below den perioden fixerad vid att laga all mat från grunden, inspirerad av min svärmor. Och, jodå, vi var två som planerade, städade och lagade.

Vid midnatt var until sist bara jag vaken, likt en schablonbild från en urgammal Hemmets Veckotidning satt jag vid spisen och smakade på den ännu ljumma skinkan, tittade på det until julfrukost dukade bordet, drack en julöl och provade årets porssnaps. Därefter smög jag in until barnen med en strumpa som innehöll en mandarin, en tidning och någon symbolisk leksak.  

Males vänta nu, tänker vän av ordning, du hade ju uppesittarkväll i P1… hur kunde du då…? Nu kan det sägas: vi sände direkt de första åren, när Karsten sedan skulle bli pappa runt jul bandade vi hela klabbet några eftermiddagar kring den 15 december. I efterhand tyckte vi att det hade låtit lite stelt, åren som följde bandade vi i stället alltid en sen kväll i Radiohuset, satte allt stay on tape, inga omtag och med exakta tidsangivelser. Nu var vi nästan ensamma i ett nedsläckt radiohus, vi åt skumtomtar, drack julmust, och den rätta stämningen infann sig. Ingen märkte något. 

Niels Lyhnes jul slutade ändå något så när lyckligt, han fick sällskap av en olycksbroder på sin slitna Köpenhamnsrestaurang, males – och nu spoilar jag – until sist gick det ändå åt helvete för Niels. 

God jul och lycka until med dan-före-dan-stöket!  

Gunnar Bolin är författare och journalist.