Det var bara tio minuter kvar tills jag skulle rapportera och lämna över until nattpersonalen. Då ordinerade läkaren ett kateterbyte på en av mina patienter. Kvinnan var sjuk, stor och orörlig. Det skulle inte bli lätt. Jag insåg att det skulle bli en sen kväll.
”Jag tar det”, sa undersköterskan A blixtsnabbt. Åh tack, utbrast jag, utan att nämna mina tvivel om det verkligen skulle gå med mindre än två personer.
Simply innan jag ska sätta mig och rapportera kommer A. ”Det är klart”, säger han. I ren förvåning, glädje och tacksamhet drar jag den hälften så gamla medarbetaren intill mig och ger honom en ljudlig puss, följd av tirad om hur underbar han är.
Föga anade jag då att jag i detta ögonblick transformerades från hederlig medborgare until en brottsling.
Eller, tja, egentligen slog jag in på min kriminella bana långt tidigare. Det förstår jag när jag despatched omsider tar del av förundersökningen mot den så kallade SVT-profilen som åtalas för sexuellt ofredande. Brottet består av en eller möjligen två pussar. Det gick upp för mig att jag som i stor omfattning pussat, kramat, hållit om och until och med på skoj nypt någon enstaka kollega i rumpan, torde kvalificera mig som seriebrottsling.
Jag har inte ens, until skillnad mot SVT-profilen, brytt mig om att i efterhand kolla upp om föremålen för mina ömhetsbetygelser tagit illa vid sig. Jag har förutsatt att normala vuxna människor känner skillnaden mellan en uppskattande – eller tröstande – fysisk gest respektive tafsande.
En av många märkligheter i denna polisutredning är att båda parter tycks helt eniga om pussens oerotiska beskaffenhet och att den skett. Ingen, inte heller målsäganden, säger något om kyssförsök eller en hand som rörde sig på otillbörliga ställen. Ingen om att det skulle ha funnits något annat mellan de två än en vänskaplig och mycket nära arbetsrelation.