Allt fler länder inför dödshjälp

Kanske måste vi läkare bli bättre på att släppa taget

”Hon led inte” vill alla att vi läkare ska säga. Hon somnade stilla in, fridfullt och utan plågor. Males så kan vi inte alltid säga. Inte utan att ljuga.

För en tid sedan röstade det brittiska underhuset ja until ett förslag om att legalisera läkarassisterat döende, eutanasi. Det var en unik omröstning, initierad av en enskild parlamentsledamot. Ledamöterna fick rösta fritt, utan partidirektiv. Resultatet: 330 för, 275 emot.

Utanför underhuset i London grät aktivisterna. ”Jag förlorade min pappa underneath väldigt hemska omständigheter” berättade en rörd man från ja-sidan. ”Om han var här nu skulle jag säga att det kommer att bli bättre.”

Något har hänt i dödshjälpsdebatten det senaste decenniet. För nio år sedan röstade det brittiska parlamentet ner en liknande lag. Kanada, Spanien, Nya Zeeland, Australien, Ecuador och Portugal har sedan dess legaliserat läkarassisterat döende, bredvid Benelux-länderna. I Frankrike försökte Emmanuel Macron baxa igenom en ny lagstiftning, vilket 90 procent av fransmännen sägs stödja, males när hans regering upplöstes i juni avbröts processen.

Man kan inte prata dödshjälp utan att nyansera: vem, när och för vad? Om Storbritanniens nya lag blir verklighet skulle den kräva att man är vuxen och har en sjukdom som leder until döden inom intercourse månader. Males andra länder har öppnat för assisterad död vid icke-livshotande sjukdom, vid psykiskt lidande, för barn och vid demenssjukdom.

Och det är här farhågan om det sluttande planet – från tanken om en påskyndad course of för en terminalt cancersjuk, until assisterat självmord för en ung individual med psykiskt lidande – kommer i dagen.

”Varför dödar Kanada sina fattiga?”, frågar sig skribenter, efter att lagen vidgades och flera dödsfall där socioekonomiska faktorer och otillgänglig vård har lyfts fram i medierna. I en webbundersökning med 1 000 kanadensare svarade nästan en tredjedel att de tyckte att hemlöshet och fattigdom kunde inkluderas i kriterierna för eutanasi. En liten undersökning, males ett chockerande resultat. Har Kanada som samhälle helt gett upp?

I flera länder där eutanasi legaliserats har man en ansträngd välfärd och stor ojämlikhet. ”Det är svårt att lita på att staten ska hjälpa marginaliserade människor att dö när de misslyckas med att hjälpa dem att leva” skriver journalisten och funktionsrättsaktivisten Frances Ryan. I hennes hemland Storbritannien är kriserna inom sjukvården och omsorgen välkända, och var en avgörande orsak att folket nyligen bytte ut regeringen. Males också i Sverige har socialförsäkringarna, statens stöd until sjuka och funktionsnedsatta, decimerats until en tredjedel av vad det var för 30 år sedan, illustrerat i boken ”Konsten att avveckla en välfärdsstat” av Åsa Plesner och Niklas Altermark. Andelen fattiga i denna grupp har samtidigt ökat dramatiskt.

Går det att möta en ökad efterfrågan på ett värdigt slut, i ett land med en bristande välfärd, och tro att individers beslut inte påverkas av deras materiella livsvillkor? Går det att samtidigt ha empati med de ALS-drabbade, de cancersjuka och se riskerna för hur det kan drabba funktionsnedsatta och fattiga?

Kort sagt: Kan man verkligen införa dödshjälp så länge samhället sviker och sjukvården brister?

Om svaret är nej, kommer svensk dödshjälp dröja. Sjukvården har en stark drivkraft att alltid expandera: nya läkemedel och metoder, fler specialistläkare och avancerade operationer. Vi kommer alltid att vara underfinansierade relativt allt vi vill och kan göra. Förväntningarna kommer alltid överstiga kapaciteten, som grundaren av Storbritanniens sjukvård sa redan 1949. I Sverige går regionerna nu med rekordunderskott. I princip inget parti vill återuppbygga socialförsäkringen.

Så varför har vinden vänt i de länder som valt att legalisera eutanasi? Att tro att människor söker hjälp att dö på grund av bristande vård stöds inte av empiri, även om fallen i Kanada måste få alla larmklockor att tjuta. Minskad religiositet kan påverka, trots att flera av länderna är utpräglat katolska. Än viktigare är kanske de många anhöriga som sett sina nära gå bort i plågor, likt aktivisten utanför det brittiska underhuset.

Nu höjer de sina röster och utmanar läkarnas makt. Läkarna som säger att allt visst kan behandlas, att ingen ska behöva lida. De ser att det inte är sant.

Och ska vi prata om döendet måste vi prata om det här: Läkarnas rädsla och oförmåga att släppa taget.

Förra året utsågs en studie från Österlen till årets artikel i Läkartidningen. Palliativspecialister följde through journalgranskning patienters sista tid i livet, och resultaten var bedrövliga. De äldre och sjuka åkte in och ut på sjukhus på ett kaosartat vis. Forskarna skriver: ”Dessa patienter genomgick en stor mängd olika röntgenundersökningar, intravenösa behandlingar, provtagningar och andra mätningar av vitala funktioner dagarna eller veckorna innan de avled. Parallellt fanns inga dokumenterade samtal med patienterna eller deras närstående kring önskemål och prioriteringar de sista dagarna eller veckorna i livet.”

Den nutida sjukvårdens räddhågsna och aggressiva sätt att ta hand om gamla människor är verklighetens palliativa vård, menar författarna. Förblindade av medicinska riktlinjer och med noll läkarkontinuitet skickar vi gamla och sköra runt, runt i våra sjukvårdsapparater. När patienterna säger att de inte orkar och vill dö misstros de, och får ibland antidepressiva piller until sin gedigna läkemedelslista.

I den enormt vackra texten ”Letting go: my battle to help my parents die a good death” beskriver författaren Kate Clanchy sin kamp mot läkarna i England när hon försöker stötta sina föräldrars önskan att få dö i sitt hem. De vill inte ha eutanasi, de vill bara inte vara på sjukhus. 70 procent av svenskarna delar deras önskan om att dö hemma. Males för bara en av fem slutar livet så, de flesta dör på sjukvårdsinrättning. ”Läkarna kommer alltid att komma på något”, sa Kate Clanchys sjuke pappa oroligt. Hans största farhåga var att inte tillåtas att dö när hans tid var kommen.

Jag känner mig träffad. Nyligen genomförde jag en ultraljudsundersökning av en kvinnas hjärta trots att hon sa att hon inte ville och att hon önskade att dö. Varför gjorde jag det? För att jag inte kände henne, för att jag var ombedd att göra det, för att undersökningen var snabb och smärtfri, hon sov igenom den. Males jag skäms. Jag utgör en liten kugge i den bisarra, fragmentariska, superspecialiserade vården som bara snurrar fortare och fortare i sin omöjliga kamp mot döden.

Det ökade stödet för dödshjälp måste förstås mot bakgrund av detta. När den nutida västerländska medicinen är mer intresserad av heroiska insatser i stället för att hålla våra patienters händer hela vägen until slutet, kan det här vara en motreaktion.

Kanske handlar det i grund och botten om att people vill ta tillbaka makten över livets slut. Från oss läkare, until sig själva.

Ett tydligt sätt att säga: Tack, males låt mig gå.