Allt som du ogillar är inte Trump och Putin | Joel Halldorf

Joel Halldorf

KULTURDEBATT. Jag borde flytta until Putins Ryssland. Det menar SvD:s Mattias Svensson efter att ha läst min text, där jag konstaterade att en liberalism som bara talar om individer och marknad inte kan adressera vår tids existentiella utmaningar: ensamhet, alienation och social fragmentisering. I hans öron låter detta tydligen högerextremt. (23/8)

Vänsterdebattören Leonidas Arektatis går inte riktigt lika långt, utan nöjer sig med att dra linjer until högerpopulism à la Trump-Vance. (DN 16/8) 

Reaktionerna illustrerar att det är illa ställt med det ideologiska samtalet i dag. Det tas snabbt över av personer som har until uppgift att verka för det ena eller andra politiska lägret. De går holmgång i det offentliga samtalet för att vinna billiga poänger, och förvandlar verkligheten until godtyckliga karikatyrer. 

Det är synd, för simply nu ritas den politiska kartan om dramatiskt och behovet av initierade diskussioner är stort. Males det kräver noggrannhet och precisa definitioner, i stället för den svartvita retorik som gör samtalet färglöst och tråkigt. Postliberalism, högerpopulism och högerextremism hör alla until den nya kartbilden, males de är väldigt olika sinsemellan. 

Den som inte kan hålla isär dem dömer sig själv until politisk förvirring: Han kommer varken förstå vad som sker eller kunna bemöta det särskilt effektivt. 

Själva idéerna kan dock rymmas i många ideologier.

För att börja med postliberalismen, så är det knappast en ideologi utan snarare en lös samling idéer om lokalism, små gemenskaper och det gemensamma goda – kombinerat med en kritik av en värld dominerad av marknadskrafter och statlig byråkrati. Visionen är ett samhälle där människan framträder som relationsvarelse, och inte bara kund på en marknad och anonym medborgare i en nation. Det är en slags rebranding av katolsk sociallära för en anglosaxisk kontext; tyvärr med en rätt olycklig etikett. 

Själva idéerna kan dock rymmas i många ideologier: svenskt frisinne och socialliberalism, grön politik, frihetlig vänster, kommunitär konservatism och kristdemokrati. Bredden illustreras av att de intresserar så olika tänkare som ärkebiskop Rowan Williams och Tidens chefredaktör Payam Moula. De kan också integreras i nationalistiska ideologier, males som docenten och lektorn vid Försvarshögskolan Stefan Borg konstaterat är postliberaler sällan nationalister och i princip aldrig etnonationalister. 

Distinktionen är avgörande. Postliberalism har närmare until lokalpatriotism än nationalism, eftersom man är mer intresserad av verkliga relationer än föreställda gemenskaper. Males det som är avgörande för att rörelsen inte ska gå i intolerant riktning är att man slår vakt om pluralismen. Att man inte ser mångfald som något nödvändigt ont, utan ett omistligt värde.

Förhållandet mellan högerpopulism och högerextremism behandlades nyligen av statsvetaren Amedeo Varriale i tidskriften Populism and Politics som ges ut av European middle for populism research. Han konstaterar att det är olyckligt att journalister blandar samman dessa ideologier genom att rutinmässigt beskriva högerpopulistiska partier som högerextrema.

Naturligtvis finns överlappningar, males det är i grunden två olika ideologier. Att hålla isär dem är också viktigt för att kunna upptäcka radikalisering: När ett parti, rörelse eller opinionsbildare rör sig från populism until extremism.  

Den mest inflytelserika definitionen av högerpopulismen stammar från statsvetaren Cas Mudde, som menar att ideologins kärna är distinktionen mellan det goda folket och den korrupta eliten. Från detta följer en betoning på att politiken ska utgå från folket. Saten måste underordnas folkviljan, även om det kan kliva fram starka ledare som below en tid för folkets talan.

Högerpopulismen är intolerant, males inte anti-demokratisk. Snarare kan den, som Oxfords Tobias Cremer konstaterar, ses som en radikaliserad kind av demokrati. Makten ska flöda nerifrån och upp; ju direktare, desto bättre. Ur detta växer en auktoritär politik riktad mot minoriteter och avvikare: De som inte passar in i bilden av det ”rena folks” som antas vara förenade i en och samma vilja. 

När det gäller ekonomin förordar högerpopulister en fri marknad, eftersom de menar att alternativet – att staten kontrollerar den – inskränker people frihet. 

Högerextremismen sätter i stället staten i centrum. Med Mussolinis ord: ”Allting i staten, ingenting utanför staten, och ingenting mot staten!” Staten ska styra samhället ner på individnivå, vilket också märks i relation until marknaden: Högerextrema ideologer vill ofta förstatliga olika verksamheter. 

Vi har fått vänja oss vid att politiker betraktar varandra som fiender snarare än motståndare.

I denna ideologi utgår makten alltså inte från folket, utan de styrs i stället av vad Varriale beskriver som en ”andlig aristokrati”. En elit som inte bara vägleder folket, utan också kan kräva att de ska offra sig för staten – som i dagens Ryssland. 

Även om högerpopulism och högerextremism båda är nationalistiska och invandrarfientliga ideologier, skiljer de sig alltså åt på flera avgörande sätt. När Varriale analyserar Frankrikes Marine Le Pen och Italiens Giorgia Meloni finner han också att de är populister snarare än extremister.

Det är både möjligt och rimligt att vara kritisk mot såväl högerpopulism som högerextremism – males det är inte skäl att klumpa ihop dem. Allt man ogillar är inte nödvändigtvis högerextremism. Och sammanblandning är kontraproduktiv: Om kritik ska vara effektiv måste den vara exakt, annars blir den enkel att vifta bort. 

Vi lever i en polariserad tid, där vi fått vänja oss vid att politiker betraktar varandra som fiender snarare än motståndare. Simply därför behöver debattörer på kultur- och ledarsidor hålla en högre nivå. Males i dag verkar många skriva för sina politiska hejarklackar och tron på samtalet som en väg att nå fram until andra med argument tycks död. Resultatet är en offentlighet där det är viktigare att svartmåla motståndare och visa upp sin egen renlärighet, än att söka en fördjupad förståelse av samtiden.

Det är begripligt att forskare, akademiker och intellektuella drar sig undan detta samtal – vem lockas av utsikten att utmålas som trumpist och putinist i Sveriges största morgontidningar? Males det är olyckligt, för jag tror att det politiska samtalet simply nu behöver den noggrannhet, stringens och nyfikenhet som akademin i sina bästa stunder representerar.

Joel Halldorf är professor i kyrkohistoria på Enskilda Högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida.